gerna sin vistelse der, för att se Eulalia. Jag förstod detta. Väl kunde jag icke klaga, att hennes kärlek till mig minskats, men jag kände dock, att hon mer och mer lefde ett yttre lif, utom mig. Jag längtade med större otålighet efter vinterns annalkande, än jag någonsin gladt mig åt vårens ljumma vindar och regnbyar. Den med så mycken längtan väntade vintern kom ändteligen och. herr Robert underrättade mig mildt — att man toge afsked af mig, på sin höjd för ett par dagar och att man icke skulle dröja att hemta mig till sig längre än den tid, som oundvikligen behöfdes för att skaffa sig en beqväm boning i Gent; han underrättade mig tillika, att Eulalia reste med och att de skulle tillbringa vintern i Gens — vintern, som är så snart förbi . då man är hvarandra så nära. Ni hör: — så snart! . Vintern på Alperna! ... — hvarandra s så näralt ... i Genf, som ligger djupt inne mellan våra af skyvärda berg — en väg, på hvilken stengetterna icke töras våga sig om vintern! — Och jag var blind! Jag förblef stum af bestörtning. Eulalia slingrade sina armar kring min hals, de tycktes mig nästan kalla och tunga. Hon sade mig några ömma och rörande ord, om mitt minne icke bedrar mig; men hela denna scen