ö Kållaå ett Sådant nytt styrelsesystem. Nordves!-passag an. (Slut fr. N:o 28.) Ifrån den 4:de till den 8:de Juli styrde på detta sätt trettio umiaks, dragna af 150 personer, kosan österut, till besättningens högsta tillfredsställelse, och då kunde den i allt mak bereda sig för sin utflykt. Emedan hafvet icke var öppet förr än på ett ganska långt afstånd, så beslöt kapitenen, att man skulle föra båtarna öfver isen ända tills de kunde sättas i vattnet. Den 9:de om morgonen lemnade han skeppet med destination till Cap Lisburne): han medtog giggen och en stor slup. Dessa sattes på starka sladar, hvilka drogos af både officerare och manskap. Den lilla truppen utgjordes af 20 personer, deruti inberäknade kapitenen, löjtnant Vernon och sekonden hr Gordon. be hade med sig proviant för 34 dagar, ammunition och kläder lassade på tvenne af landets slädar, dragna af hundar. Med stor svårighet och mycken möda tillryggalade de vägen öfver isen, och då de ändtligen den fjerde dagen hunno till öppet vatten, sattes båtarne lyckligt i sjön. De för resan utsedda gingo nu ombord med löjtnant Vernon till befälhasvare; en gynnande vind fyllde deras segel och snart voro de ur sigte. Kapitenen jemte sex af hans sjömän återvände till skeppet. Då kapitenen den 15:de om aftonen återkommit ombord och med sitt folk uppställde gissningar angående den väg deras kamrater tagit, sågo de plötsligt en hop folk dragande en umiak komma till dem på isen. Orörliga af förvåning fästade de sina blickar på de kommande, men huru bestörta blefvo de ej, då de igenkände sina kamrater, som trenne dagar förut afseglat till Lisburne! De fingo då veta att flytande ismassor natten till den 13:de drifvit dem mot kusten och krossat deras båtar, samt att de med största nöd kunnat rädda sig. Lyckligtvis hade faran sisvit sig tillkänna så god tid förut, att hvar och en hann medtaga proviant för trenne dagar, sina gevär och ammunition, hvilket satte dem i stånd att återkomma till skeppet. Löjtnant Vernons rapport berömmer högeligen besättningens uppförande under dessa farliga omstandigheter. Icke en enda man, säger han, uttryckte sin egen tanke förrän jag beslutat att man skulle öfvergifva slupen, oaktadt jag på deras ansigten märkte, att de redan länge närt en sådan önskan. Detta påminner om de 400 soldaters kallblodighet, hvilka fördes till GodaHopps-Udden af ångaren Birkenh-ad, då denna gjorde skeppsbrott på afrikanska kusten, och hvilka, då de kände fartyget sjunka, följde med ner i djupet, uppställda på däck, med gevär på axel, utan att bryta lederna eller uppgisva ett enda rop. Den 25 Juli började isen, som i ätta månaders tid hållit skeppet i fångenskap, att lossna, och man hoppades att snart vara i öppet vatten. Kaptenen anmärkte att vintern slutade 14 dagar förr än året förut, men frånvaron af de häftiga vindar, hvilka vanligen herrska den tiden, gjorde att hafvet icke blef isfritt förr än sednare. Hvarje dag frambragte en märkbar förändring uti isens beskaffenhet, och slutligen den 30:de på morgonen såg man isstyckena sätta sig i rörelse mot norden. Allt tycktes sålunda gynna expeditionens afresa; man hoppades att få lyfta ankar om aftonen, men några mån, som varit utsända för att kunskapa, berättade att is på höjden af Cap Smyth ännu låg så nära kusten, att en umiak endast med stor svårighet skulle kunna bana sig väg. Hvarje dag erforo vi nya motgångar. Ifrän den 1 till den 6 Augusti sän) Rover skulle der finna AÄmphötrtte. med order