Också företer det stolta England i närvarande stund den storartade anblicken af ett land, der alla de adlaste kraster besinna sig i en rastlös verksamhet för folkets civilisation, och der med hvarje dag en alltmer upplyst och förädlad folkanda gör sig gällande som tvingar styrelsen att fortgå på reformernas bana, derest den skulle vilja stanna. Man torde tryggt kunna påstå, att hela folket der står på den der påskyndande ståndpunkten, utan att hejdas al några återhå lande makter, och man märker dock ej att jemnvigten blifvit störd. Tvertom är det nu som man sträfvar att återställa den förut stirda jemnvigten. Det är derhän äfven vi måste komma. Jemvigten hos oss är, genom ett onaturligt stillastående, störd; blodcirkulationen i samhällskroppen har erhållit en ojemn gång och en ohelsosam rigtning. För att återkomma i ett normalt tillstånd måste vi börja röra på oss och gå framåt. Och folket vill verkligen detta. Det har vaknat ur sin långa dvala. Men — regeringen har icke vaknat; regeringen vill icke föra folket framåt på civilisationens bana; regeringen vill ej veta af någon rörelse — utan endast stillastående. Detta förhållande måste förändras. Vi måste hafva ett reformerande, ett framåtgående politiskt system, så vida vi skola kunna undgå stora olyckor. Det är den frisinnade delens af representationen åliggande, att besinna hvad landets väl af dem fordrar i detta hänseende, och att med lugn och allvarlig kraft använda alla de medel, som stå dem till buds, att framkalla ett sådant nytt styrelsesystem.