båda två, du af din lycka, och jag af min förtvissan. Hör! Jag satte mig åter på min plats och hon på sin. Mitt hjerta var nära att brista. — Hör-, fortfor jag, det är ju väl att du fått din syn, ty nu är du fullkomlig; det är ju också helt och hållet utan all vigt, att jag icke kan se, eller att jag dör öfvergilven, estersom så är Guds vilja! — men svär mig, att du aldrig skall se mig, aldrig försöka att se mig! Om du ser mig, skall du ovilkorligen vara tvungen jemföra mig med andra, med dem, som hafva själen i ögonen, med dem, som tala med blicken och bringa qvinnorna att drömma genom en af de strålar, som utgå ur deras öga. Jag vill icke, att du skall jemföra mig med dem. Jag vill lefva i ditt minne såsom den obestämda bild, hvilken en stackars blind liten flickas tankar måla sig, som en dröm, en gåta. Jag vill att du svär mig att aldrig återkomma hit utan med detta gröna band, att du skall komma hit hvarje vecka, eller åtminstone hvarje månad, eller blott en gång om året! O, svär, att du vill återkomma hit ännu en gång, och att du icke skall se mig! . . — Jag svär att evigt älska dig, sade Eulalia, utbristande i häftig gråt. Alla mina sinnen förgingo. Jag hade fallit