Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1854, sida 2

gen. — Ändtligen förnam jag den rörlighet, som bebådar morgonens annalkande: jag steg upp och kladde mig, utan att vanta på min mor; jag bad till Gud och gick bort till senStret, som vetter ut till floden, för att afkyla mitt brinnande hufvud i morgonvindens friska luftström. Piötsligen öppnades dörren till mitt rum. Jag hörde manliga stegDet var icke herr Robert. En hand fattade min. Herr Mannoire! utropade jag. Jag hade icke träffat honom på flera år, men ljudet af hans steg, vidrörandet af hans hand och något, jag vet icke hvad jag skall kalla det, något uppriktigt, fritt, ömt, som icke kan fattas af något sinne ensam, utan kännes af dem alla, ställde honom lefvande inför mitt minne. — Ja, visst är det han, sade han med något lägre röst till en annan person, — det är min stackars Gervais. Ni minnes hvad jag vid åtskilliga tillfällen nämnt för er om honom. — Derefter lade han sina fingrar på mina ögonlock och höll dem några ögonblick upplyftade. (Forts.)