Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1854, sida 3

tu ll Styckegods. En ovanlig brottmålshistoria. I Hamburg har för några veckor sedan följande tilldragelse väckt stort uppseende: En 20:årig yngling, till yrket mekanikus, hade, i samråd med 2:ne andra unga oduglingar, uppgjort en ordentlig plundringsplan mot den förstnämndes egen farmor, en enkefru L., af hvilken han alltifrån sin barndom blifvit öfverhopad med välgerningar, som nyligen betalt hans i Berlin gjorda ansenliga skulder och i hvarje afseende visat sig kärleksfull mot honom. På hvilket förfärligt sätt har ej den nära 80:åriga gamla frun blifvit härför belönad! Hennes sonson, hvars föräldrars hus gränsar omedelbart intill farmodrens och som ofta, då han icke mer kunde slippa in hemma, fick tillbringa natten i den sistnämndas hus, visste, att i gummans sängkammare fanns förvaradt ett penningeskrin. För att komma åt dettas innehåll, uppgjordes redan förlängesedan den skändliga planen och utfördes, som sagdt, med biträde af tvenne den unga brottslingens vänner. Kort före kl. 10 på aftonen aflägsnade sig de personer, hvilka varit på besök hos fru L. oeh hvaribland äfven hennes sonson befann sig. Han hade emellertid långt förut funnit tillfälle att insläppa den ene af kamraterna — en Berlinare vid namn Scheidt, som synes vara en tjuf till professionen — i huset, hade sedermera helt lugnt åter begifvit sig in till sällskapet och der i allsköns ro tömt åtskilliga glas vin. Då sonsonen, något sednare än det öfriga sällskapet, lemnade huset, märkte farmodren att han utanför med mycken uppmärksamhet beskådade huset från alla sidor. Han uppnådde emellertid de osrige i alln, följde dem till inkörsporten och begaf sig derpå till den tredje kamraten, en låssmed vid namn Samm från Meklenburg. I sällskap med denne återvände han nu till farmodrens hus. Denna, äfvensom hennes piga, lågo redan i djup sömn. Huru hade emellertid Berlinaren fördrifvit sin tid? Han hade i rummet bredvid den gamla fruns sängkammare rökat ett par cigarrer och sedan helt lugnt lagt sig att sofva! — På det nedfrån gifna tecknet, nedgick han med ett brinnande vaxljus till porten, der han aflyftade en jernstång, uppsteg på en förut i beredskap hållen stol, och, på det klockan icke skulle förorsaka något buller, med ena handen fasthöll denna, medan han med den andra öppnade för de båda kamraterna, hvilka, likasom han sjelf, voro försedda med masker, siltskor och pelsmössor. Rölerna utdelades nu så, att Berlinaren ställdes såsom vakt vid porten, Samm skulle draga täcket öfver den gamla fruns hufvud och sasthålla det så att hon icke skulle kunna ge ett ljud ifrån sig. De trenne rånarnes inträdande i rummet väckte icke den sofvande, men då Samm, som trefvade omkring i det helt och hållet mörka rummet närmat sig hennes säng och, misstagande sig om rätta sidan, fattade gumman i fötterna i stället för hufvudet, ropade hon, liksom i sömnen på sin piga. Sedan hon emellertid straxt derpå vaknat helt och hållet och kunde skönja de fremmande maskerade gestalterna, inträdde det egentligt kritiska ögonblicket. Hade fru L. satt sig till motvärn, skulle hon utan tvifvel ha blifvit öfvermannad af bofvarne och troligen för alltid bragts till tystnad. Den lyckliga omständigheten, att hennes i samma hus boende måg, herr St., sof vägg i vägg med henne, räddade matronan. Hon hade själsnärvaro nog att med all sin kraft bulta i väggen och ropa: Hjelp! mördare! hjelp! Ögonblickligen hördes hr. St. svara: Jag kommer, jag kommer! Idetsamma han sprang upp ur sin säng i rummet bredvid, kastade han omkull en sängskärm och detta tillfälliga buller öfvertygade de tvenne bofvarne att hjelp nalkades. Båda skyndade ur rummet, tappade sina masker och pelsmössor, men under flykten, i hvilken naturligtvis den tredje kamraten deltog, omkullkastade de i mörkret ett bord, krossade en lampa och sönderslogo andra husgerådsaker Knappt hade rånarne lemnat huset, förrän äfven den gamla fruns Son, beväpnad med en jernstör, kom skyndande från sitt nästintil lbelägna hus. Några sekunder förut, och huru lätt hade icke då den förfärliga händelsen kunnat inträffa, att fadren dödat sin egen brottslige son! Emellertid undkommo de trenne rånarne. En af deras masker fanns sedermera i allen, en i L:s hus, den tredje i Samms bostad, ett par filtskor på gatan. Berlinaren och Samm kommo lyckligt och väl hem till sitt, men fru L:s sonson blef anhållen af nattvakten, emedan han barhufvad dref omkring på gatorna och affördes i arrest, oaktadt sina förevändningar att han råkat i slagsmål och dervid tappat sin mössa. Då sonen om Söndagen icke infann sig till middagen, fattade fadren den första misstanken, som ytterligare stärktes genom den omständighet, att en i den gamla fruns hus funnen pelsmössa fullkomligt liknade den, hvilken den unge L. dagen förut haft på sig. Händelsen fogade äfven så, att den unge förbrytarens far