Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1854, sida 2

klädde mig. En god enka, som förlorat sina barn, åtog sig att uppfostra och sköta mig. Hon är mig ännu i moders ställe och ledsagar mig om sommaren hvarje dag till denna plats. — Och detta är alla edra vänner? — Jag har haft ännu fler, sade ynglingen, i det han med hemlighetsfull mine lade fingret på sina läppar, men de äro borta. — För att icke mer återkomma ? — Efter all sannolikhet. Visst trodde jag i några dagars tid, att Puck gått vilse och skulle komma igen . . . men man går sällan vilse i våra berg, utan att störta sig i olycka. Jag skall icke mer få höra honom springa omkring mig och skälla vid ankomsten af resande ... Den blinde astorkade en tår. — ÅHvad är ert namn? — (Gervais. — Hör, Gervais, — dessa vänner, dem ni förlorat ... sörklara mig .... — I det jag yttrade dessa ord, gjorde jag en rörelse, för att satta mig bredvid honom, men han skyndade att förekomma mig. — Alcke der, kära herre, icke der! det är Eulalias plats, och ingen har setat der sedan hon for bort. (Forts.)