Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1854, sida 2

hafva de under titeln inräknade indelta och osndelta räntor och spanmål betydligt stegrats i penningevärde. Under den tiden har boställsafkastningen stigit, torpinrättningen förorsakat rustoch rotehållare ökade kostnader och, med ett ord, de i riksstaten icke synliga utgifter varit i ständig ökning. Slutligen hafva flera millioner extra anslag utgått till materiella behof; men det oaktadt säges oss nu, att riket ej kan försvaras om vi ej anskaffa åter flera millioner till försvarsanstalterna, utom det stora kreditivet som får lyftas i händelse af krig. Ställningen synes i sanning betänklig. Jag vågar påstå, att om allt noga räknas, och ej blott hvad som synes i riksstaten, så har landtförsvaret under de sista 10 åren kostat nationen årligen öfver 8 millioner banko, boställs-, torpoeh rustoch rotehålls-organisationen inberäknad, och att sjöförsvaret, båtsmanshållet inberäknadt, kostat nära 3 millioner riksdaler. Summa 11 millioner. Och jag vågar fråga: om ej en sådan betydlig årlig kostnad kunnat erbjuda tillräckliga tillgångar för att ordna alit hvad som behöfdes vara i ordning för ett försvarskrig, om man velat hushålla och undvika obehösliga utgifter för en under freden öfverdrifven personal, för onyttiga organisationer samt för ändamålslösa anskalfuingar och försök? Eller kan någon inbilla oss, att t. ex. för en stående landtarm af 32,000 man, hvaraf blott omkring 5000 man värfvade äro i ständig tjenstgöring, erfordras så ofantliga kostnader som man här upptäcker om alit noga räknas; eller att de utgifter som under 40 års fred blifvit af rikets ständer beviljade för materielen, varit planenligt använda, då vi nu finna att så stora behof fordras endast för att utrusta krigsmaktep, utom det underhåll som sedan för den erfordras? Man har Sagt mig, efter trovärdiga uppskattningar, att sedan är 1830 för landtförsvaret allena, då allt behörigen räknas, utgått från landet i penningar (boställs-afkastningen, rustoch roteringssamt torpkostnader oberäknade) öfver eltthundrasem millioner riksdaler banko. År detta sannt — och jag tror det, till dess det vederlägges — så är det ej otroligt att de ofvan uppgifna totalkostnaderna äro riktiga, och då har vårt försvarsväsende, i proportion till armåns storlek och flottans beskaffenbet, sannolikt varlt det dyraste i Europa. Emellertid, då Kongl. Maj:t nu endast begärt detia anslag för ,andelar,, af de samma behos. som uppgifvits i den förut framställda stadsregleringspropositionen, anser jag det vara utan ändamål att återremittera utskottets utlåtande. Deremot hemtar jag anledning af denna tilldragelse, till att fästa ståndets uppmärksamhet på onselägenheten att för framtiden förekomma det obehaget, att nödgas bevilja nationens skattemedel till ändamål, hvilkas verkliga behöflighet icke äro undersökta eller till hvilka medlen bordt finnas i förut gifna anslag. Jag föreslår således: att bondeståndet bifaller statsutskottets nu afgifna betänkande, under yrkande att statsutskottet måtte af regeringen infordra: 1:o Ett generalförråds-förslag, serskildt för armkas och serskildt för flottans förråder, upptagande allt, af hvad namn det vara må, som deri befanns vid slutet af år 1853. 2:o Ett generalförslag, serskildt för armån och serskildt för flottan, öfver alla de effekter, vare sig bevärings-, beklädnads-, remtygs-, utrednings-, tross-, sadelmunderingseller anspanns-och redskapspersedlar, som äro utlemnade till armn och flottan, samt dessas beväringsmanskap; samt 3:0 att berörde generalförslager måtte, sedan de begagnats vid utskottets utredning af 4:de och 5:te hufvudtitlarnes behof, meddelas riksstånden vid utskottets utlätanden om dessa hufvudtitlar samt deras extra an slag. I Henrik Anderssons utlåtande yttras: Jag beklagar att regeringen ser sig, genom krigsförvaltningens långvariga planlöshet och husbållningssätt, i den belägenhet, att icke ens ega de nödige medel, som efter en 40-årig fred erfordras, för att motsvara behofvet af att sätta armåen på rörlig fot och låta en del af flottan utlöpa. Efter de ofantliga uppoffringar, som landet gjort, under denna långa fredstid för försvarsverket, efter de anmärkningar som af rikets stander är 1823 gjordes till regeringen, att de då anvisade tillgångarne måtte blifva till ändamålen använde på det sätt, som med afseende på nationens ställning och knappa tillgångar pröfvas tjenligt och ledande till försvarssanstalternas upprätthållande och förstärkning samt möjligaste inskränkning i kostnaderna, och Latt regeringen mätte för hvad i en eller annan del af den militära omfattningen i öfrigt kan anses nödigt, söka tillgång inom de redan varande anslagen; efter att det oaktadt, regeringen under föregifvande att bilda reservförråder och vidmakthålla materielen i fullständigt skick, begärt oeh äfven af rikets ständer beviljats, dittills oerhörda summor för, icke endast den ordinarie — utan äfven den extra statsregleringen; måste det säkert nu varit för landets konung nedslående att finna riket, i följd af krigsförvaltningens sorglöshet och förkärlek för militärisk lyx samt ändamålslösa organisationer, vara ännu i den belägenhet, att då icke en gång ett anfall mot dess sjelfständighet är i fråga, utan blott en del af försvarsstyrkan behöfver göras rörlig, medel saknas, om ej folket dertill lemnar nya bidrag. Vi se nu följderna af det sätt, hvarpå rikets ständer hittills beviljat folkets skattemedel på god tro allena och utan undersökning om förvaltningens förutvarande