Gottsred vandrade omkring här, ty här sunnos hans föräldrars grafvar, hans barns och hans systers; då han åter nalkades systerns grafkul; le, låg en fruntimmersgestalt på knä bredvid densamma och snyftade högljudt. Var det icke Gertruds dotter, som han för första gången såg utan den vanliga hufvudbonaden? — Avad gör du här? Hvad angår dig denna graf? frågade Gottfred. — Hade den döda åter uppstått ur jorden? Var det icke hennes anletsdrag han skådade? Med bleka läppar frågade Gottfred ännu en gång: — Ar du ... — Ja, jag är Erdmuth, er systers . . Utan att gifva ett ljud ifrån sig, nedsjönk Gottfred vid grafven, alla de närvarande skyndade till stället och man bar honom som död bort från kyrkogården. Gråtande följde Erdmuth det sorgliga tåget; Blasi och hans syster kommo dem till mötes och sågo med förfäran hvad som händt. Just i dag hade Bläsi ämnat upptäcka allt för fadren på kyrkogården, ty på detta sätt trodde han sig lättast kunna beveka honom; Erdmuth skulle ha arbetat ute på fältet vid vägvisaren och väntat der tilldess hon blifvit hemtad, men hon kunde icke uthärda det, hon hade i förtid skyndat till kyrkogården, der den händelse vi nyss berättat sedermera tilldrog sig.