Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1854, sida 1

på två gyllen när, svarade Erdmuth. Blasi blef ytterst förgrymmad häröfver och förebrådde henne en sådan slösaktighet och dylika fula ovanor. Erdmuth lät honom rasa ut och förklarade honom derpå helt lugnt, att hon lika gerna ville vara fattig, som rik och att, om hon önskat sig det sednare, det endast hade varit för att kunna hjelpa andra; om detta icke tilläts henne och om Bläsi tyckte att hon icke vore sparsam nog, så ville hon heldre lemna hans hus och tåga ut i den vida verlden, utan att säga någon hvem hon var. Nu började de ännu en gång att grundligt skärskåda hvarandras olika åsigter om penningens betydelse och Bläsi, som velat omvända Erdmuth, måste sjelf slutligen medgifva, att så som man i hans föräldrars hus ständigt lefde i ångest och fruktan, egde de egentligen alls ingen förmögenhet, utan det var förmögenheten som egde dem i sitt våld och att en daglönare i sjelfva verket hade det bättre, än en rik man, som alltid gick med nyckeln till kassakistan bunden vid sitt hjerta. Blasi förstod denna sista vändning ganska väl och bad blott Erdmuth att icke låta fadren märka att de båda voro af olika åsigt med honom. Med glädje gaf Erdmuth honom handen derpå och vann segern fullkomligt, då hon slutligen sade till honom: