Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1854, sida 5

NICII 110(uOGdLWUVG ACTA MM Tf SÅ UR MM pv CT eller derunder. Härefter behandlas bomullsvåfnader. Dessa bevisas lika litet som sidenväfnaderna vara i behof af förbud eller öfverdrifvet höga tullsatser, hvarvid anmärkes: att bomullsvarornas fallande i pris på verldsmarknaden ensamt mo tiverar en motsvarande nedsättning i tullvärden och tullasgifter i nu gällande tulltaxa, hvarest dessa siffror oförändrade bibehållits från en ansenlig tid tillbaka; likasom specielt, i afseende på släta väfnader, bomullslärft, calico, shirting och cambric m. m. erinras att, sedan åstadkommandet af dessa artiklar nu mera icke utgör något hufvudsakligt föremål för. husfliten. utan åtskilliga stora mekaniska välverifabriker de sista åren blifvit anlagde, som med tillverkningen deraf uteslutande sysselsätta sig, så har äfven det skäl, som förr anfördes för bibehållandet dels af direkta förbud, dels af ganska höga tullafgifter å sistnämnde artiklar, och hvilket skäl då äfven med en viss grad af billighet gjorde sig gällande, nu mera helt och hållet förlorat sin vist och betydelse. Men det gifves ett faktiskt förhållande, som mer än något annat och alldeles ensamt på ett så slående sätt bevisar öfverflödigheten af alla förbud och öfverdrifna tullafgifter för bom ullsindustriens, vare sig husslitens eller fabrikernas bestånd i fäderneslandet, att fullt tillräckligt är, att anföra detta enda bevis, för att göra all motsägelse omöjlig och tillvägabringa en stadgad ölvertygelse i ämnet. Detta faktum, som just i de sista åren uppenbarat sig, är väfveriindustriens i allmänhet men synnerligast bomullsindustriens utomordentliga utveck ling och tillväxt i Norge under det sednaste quinquennict jemsörelsevis i vida högre grad an i Sverige, fastän under vida mindre gynnande omständigheter, och utan att denna industri der haft skydd genom direkta eller indirekta prohibitioner, eller uppmuntran genom publika förlags eller diskonteringslån emot lägre ränta. eller ändteligen njuta någon annan förmon ifrån statens sida, än att införselsafgifterne, i allmänhet icke höga fastän också ingalunda låga, utgjort på det hela temigen modererade skyddstullar. Af de bevis på detta högst märkliga faktum, som meddelas efter authentika källor, må anföras, att vid slutet af 1845 blott 3 bomullsspinnerifabriker voro i gång, hvaremot deras antal år 1850 var ökadt till nio, utom ett i grannskapet af Bergen ansagdt större spinneri för tillverkning af bomulls och hampgarn, i förening med väfveri , blekeri och färgeri. I ännu större skala hafva väfverifabrikerna tillväxt. Då de 1845 uppgingo i antal till 7, med 110 arbetare, så utgjorde de vid 1850 års slut 18, med 508 arbetare. Detta allt oaktadt tullafgiften i Norge i Sv mynt och vigt, utgör 14 sk. 8 rst bko per skålp. å bomullstyger, hvita eller färgade, släta eller faconerade, alla slag utom tryckta. Med anledning häraf yttras i petitionen: , Med införsels-afgifter, så billiga och måttliga i jemförelse med direkta och indirekta prohibitionerna i Sverige, har bomulls-fabrikationen i Norge kunnat taga en så stark fart och på kort tid göra så utomordentliga framsteg, som ofvanföre blifvit redovisade, och husfliten har ej heller derigenom blifvit lidande och tillbakaskridit, utan tvertom, såsom femårsberåttelserna både för förra och sista quinquenniet vitsorda, på det hela gått framåt. Men när bomulls-industrien, likasom den industriella utvecklingen i allmänhet, hvilken i Norge mött och möter vida större svårigheter och hinder än i Sverige, nemligen en långt mindre marknad eller afsättningskrets (en befolkning af blott 1,400.000 menniskor emot 3,400,000) med svåra kommunikationer, eller de serskilta landskapens otillgänglighet för hvarannan och följaktligen dyra transporter, samt ändteligen och icke minst sjelfva sakens nyhet och folkets fullkomliga ovana och obekantskap med industriella arbeten och konstfärdigheter — när, upprepa vi underdånigst, bomulls-industri och industriell utveckling i allmänhet, i trots af sådana svårigheter och med ett så måttligt skydd af tullagarne, kunnat der vinna ett så tryggadt bestånd och göra så förvånade framsteg, så måste den slutsatsen derifrån ovilkorligen följa: att bomulls-indu-trien i Sverige under vida mera gynnande omständigheter ej allenast icke, för att trygga sin tillvaro, behöfver skydd af förbud och ötverdrifna tullafgifter, utan att den ganska väl bör kunna bestå och vidare förkofra sig med samma tullsatser som de Norska. På dessa ojäfaktiga skäl hemställa petitionärerna, att de Norska enkla klassifikationerna och tariffsatserna, med några få jemkningar. helt enkelt måtte upptagas i Svenska tulltaxan, dock med fästadt afseende å de höga handelsoch sjöfarts-, tolagsm. fl. betungande afgifter, hvarmed Svenska handeln är belastad, hvilka kräsva, att tullafgisterna i Svenska taxan sättas så mycket lägre. Likaledes hemställes, på anförda grunder, att äfven för linneoch hampfabrikaterna samma klassifikation och tullafgifter måtte I Svenska tulltaxan blifva gällande som i den Norska. Till sist anhålla petitionärerne, att tullafgiften å vissa uppräknade heloch hbalfylleväfnader å ill 24 sk. per skålp., och å hel måtte stadgas till 24 sk. per skalp., och a heloch halfylle-mattvasnad till 16 sk. per skålp. I slutorden till petitionen uttalas soljande LÄ: bo Foa-onnnar