hade blifvit skurna i stycken, sör att kunna begagnas på insodingarnes båtar osh utdelas ibland stammen. Haraf förklaras svårigheten för chefen att kunna återgifva dem. Alla bitarne hade åter omsorgsfullt blifvit sammansydda af qvinnorna, hvilka en dag och en natt varit sysselsatta med detta arbete, som således förorsakat dröjsmålet med återlemnandet. Nu återlemnade kaptenen chefens gevär, sedan han undersökt dess laddning, hvilken var lika god som den uti besättningens gevär, ehuru vilden sagt att han ägde hvarken krut eller kulor. I erkänsla för hans tjenst gaf man honom litet tobak, samt en hans hustrur en bordknif för den möda hon haft att åter sy tillsammans seglen. Chefen omtalade för Engelsmännen, att han nödgats begagna sig af sin knif för att tvinga tjufvarne att utlemna sitt byte. Jag skattade mig lycklig, säger hr Maguire, att utan stor möda hafva fått öfverhand, i hopp att denna seger skulle blifva en såkerhetsgaranti vid de utflykter vi kunde komma att I göra. Med en sådan menniskorace måste man göra ett klokt motstånd emot det minsta företag från deras sida. Hade icke vår expedition varit helt och hållet af fredlig art, så skulle jag hafva betalt Eskimoerne med samma mynt och angripit deras by. Måhända hade detta varit den bästa planen emot individer, hvilka icke förstodo den uppmärksamhet och vänskap man visade dem. Dessutom, när man skjutit två eller tre gånger på dem, utan att träffa dem, så göra de sig en falsk tanke om eldvapen, och de, som anfallit oss, äro just desamme, som med så mycken hatskhet förföljt kapiten Pullen, hvilken också hade tagit till regel, att icke såra fienden annat än i yttersta nödfall, och lyckats draga sig ur spelet, utan att offra en enda menniskas lil. För öfrigt är det just de, hvilka af 083 emottagit de största välgerningar och de betydligaste skänker, som visat sig snarast sardige äll anfalla oss. För hvarje fall låter jag uppföra en ny barrier till skydd för skeppet, magasinet och observatoriet. Man tillåter icke för något pris Eskimoerne att komma öfver densamma, och med undantag af några oroliga hufvuden, som alltid finnas inom hvarje större stam, och som för sina små streck få huden full med stryk, hafva vi föga olägenhet från det hället. Från denna tidpunkt blef umgänget med Eskimoerne lättare, och den 28 Oktober gaf kapitenen för dem en stor fest ombord på skeppet. De kommo till ett antal af 70 och man lät dem sätta sig i en cirkel på däcket. Besättningen började med att bjuda dem tobak. Derpå spelade orkestern, som utgjordes af en violin, ett valdthorn, en trumma och en triangel, ett stycke, som i högsta grad väckte deras förvåning och beundran. Derefter bad man dem att dansa. De samtyckte gerna, och sedan de engelske matroserne dansat i sin ordning, kastade sig vildarne alldeles omkull, afklädde sig sina pelsar, så att de i 6 graders köld voro nakna ända till midjan, och började en ordentlig simning. Småningom sällade sig de Eskimoer, hvilka hittills endast varit åskådare, till sina kamrater, och besättningen deltog ända till klockan tio på aftonen i den mest infernaliska dans, man kan föreställa sig. De glade dansörerne sunno emellertid tillsalle att öfva sin skicklighet i stöld, ty man fann de flaggor, med hvilka man för högtidens skull prydt mellandäck, rilna i trasor. Följande dag giorde kaptenen, i sällskap med kirurgen, hr Simpson, ett besök hos Eskimoerne i deras by. Den utgjordes af mycket låga kojor, uppresta rundt omkring en större boning, som tillhörde chefen. Denne mottog de besökande vid ingången. Han förde dem genom en fyrkantig öppning och en 8 å 10 alnar lång gång, som sluttade nedåt. Sålunda anlände de till en cirkelrund öppning, gjord i marken af den bebodda delen af hyddan. Sedan de resande krupit genom detta hål, besonno de sig på ett ganska slätt golf. 16 sot långt och 10 fot bredt. Rummet var 7 fot högt och midt i taket var ett slags fönster, betäckt med en hvalfiskhinna i stället för glas. Det var naturligtvis mycket skumt i detta rum; men sedan man gått igenom en alldeles mörk gång, så urskiljde man lätt vid inträdet