Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1854, sida 2

II. Vördsamt anförande! Den stora olikhet, som under en längre tidrymd ägt rum emellan husbehofs-sågar och husbehoss-mjolqvarnar, bestående dels deruti att husbebofs-sågar, jemlikt Kongl. Res. den 29 November 1756 34, äro fria från all afgift, och få, mot skälig vedergällning, betjena omkringboende grannar med söndersågande af den skog, som de till husbehof kunna behöfva, såvida närliggande Odalsågar derigenom icke lida förfång och det framförda virket icke blifver öfver vintern liggande, dels ock deruti, att, enligt Kongl. Förordningen den 23 Februari 1842, egare af husbehofs-sågar jemväl få forsalja hvad derå af egen skog kan försägas. hvaremot en dylik rätt icke blifvit medgifven för egare af husbeboss-mjolqvarnar, enär desse, derest de al främmande emottaga mald, äro i thy fall underkastade det ansvar som 20 kap. 5 Byggninga-Balken utsalter, synes mig icke vara öfverensstämmande hvarken med rättvisa eller billighetens fordringar. Det inträffar neml. ganska ofta, att en landtman, som antingen har stort husbäll, eller ock lång väg till närmaste tullmjölqvarn, ser sig nödsakad att uppföra en mjölqvarn för eget husbenos, (eller efter bättre method ombygga en gammal.) En sådan qvarnanläggning är dock förenad med betydliga kostnader, och då egaren deraf ej har rätt att emottaga främmande personers mald emot betalning, blir deraf en följd att, då egarens mäldbehof blifvit tillfredsstäldt, måste qvarnen stå stilla, hvarigenom dess egare tillskyndas ansenliga förluster, eller är ban förfallen till det ansvar förut åberopade lagrum stadgar, såvida enskild uppgörelse med äklagaren ej mellankommer, och genom ett sådant försarande har Staten ingen inkomst. I följd häraf, och då det tillika är fördelaktigt för Kronan att erhålla förökade inkomster, hvilka i annat sall gå alldeles förlorade, får jag före lå, att, med ändring af 5 i 20 kap. Byggninga-Balken och 30 af Bevillningsstadgan den 30 September 1851, det må stå egare af husbehofs-mjölqvarnar fritt, der vatten och mäldtillgången är sådan att de ej kunna såsom tullmjölqvarnar anses och beskattas, att, emot erläggande af den i sistnämnde Lagrum stadgade Bevillnings afgift, mot skälig vedergällning intaga mäld af grannar, som honom derom anlita. Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles. Stockholm den 20 December 1853. L. Rasmuson, srån Bohus lan.