Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1854, sida 1

liga mening. Sålunda inbillade sig äfven Bläsi, att han hade önskat det Erdmuth skulle hålla sig okänd så länge, för att få tillfälle att pröfva, om hon vore huslig och sparsam; ty hur djup och innerlig hans kärlek til Erdmuth än var, så hade han likväl ärft så mycket af Gottfreds natur, att han ansåg sorglöshet och lättsinnig slösaktighet för de största olyckor, och man kunde ju icke veta hvilka ovanor ännu kunde vidhänga Erdmuth från föräldrahuset. Erdmuth hade blott en enda gång — den morgonen då skörden skulle taga sin början — bedt honom göra ett slut på hemligheten; sedandess hade hon icke yttrat ett ord härom och tåligt väntat. Desto mer fick han höra påminnelser af Gertrud. Hon föreställde honom risken af att någon från Lichtenhardt kunde komma och upptäcka att hennes dotter var död; hon skildrade sin och Erdmuths brydsamma ställning med de lisligaste färger och ville icke erkänna att något skäl för ytterligare dröjsmål förefanns; ja på sednaste tiden hade man haft grundade skäl att frukta hemlighetens upptäckande, ty den lame Claus måste utan tvifvel hafva igenkänt Erdmuth. (Forts.)