Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1854, sida 2

— dar sig på hans (konungens) landssaderliga pligt att skydda sina undersåtare för nöd. Detta vill med andra ord säga, att ändamålet helgar medlen, att man har rättighet att bryta ett löfte, då man dermed kan förekomma en olycka. Vi bestrida på det bestämdaste en sådan rättighet och beklaga den loslighet i rättsbegrepp, som utskottet härutinnan röjt, likasom det är en erfarenhet, som både i staternas och enskiltes lif funnit och dagligen finner sin bekräftelse, att den olycka som man sålunda velat afböja icke blifvit afböjd, utan fastmer blifvit mycket större och farligare. Afstyrkande således för vår ringa del det Ashrskilta utskottets farliga råd, återvända vi till den sats, hvarifrån vi utgingo, och lägga vederbörande lagstiftare och opinionsledare allvarligt på hjertat, att de måtte göra sig till godo den dyrköpta erfarenhet, som nu sednast vunnits af ingreppen från Regeringens sida i de industriella förhållandena. Detta leder oss åter ovillkorligen till upprepande af den fråga, som vi togo oss friheten göra redan i höstas: hvarföre har ej Regeringen längesedan upphäft införseltullen på spanmål? Ar det icke orimligt, att man skall bibehålla ett sådant hinder mot införsel af spanmål i landet, under det man med förskräckelse motser spanmålsbrist? Hade man, vid den tid vi begynte härom erinra, vidtagit denna obeskrifligt enkla åtgärd, så hade utan tvifvel betydliga qvantite ter spanmål blifvit införskrifna, hvilka vi, derest vi ej sjelfva behöft dem, kunnat på våren afsända till de utländska spanmålsmarknaderna i England och Frankrike, till stor vinst för landet. Denna just för sådana fall så högst förderfliga spanmålstullen lät dock Regeringen budet. da för den höga vishet, som satt sig kring Konungens rådsbord. I ett nära samband med föregående ämne, hvad principfrågan angår, är frågan om förbud för införande af vissa varor i landet. Ehuru vi så ofta talat och väl komma att ytterligare tala härom, kunna vi dock ej undgå att ägna nå gra ord särskilt åt ett yttrande af Norrköpings representant hr Arnberg, som meddelades i gårdagsbladet. Hr A. yrkar nemligen, i sin luminösa prohibitistiska trosbekännelse, bland annat på: skärpta lagstadganden mot lurendrejeri, på det att ej, såsom nu, 4 — (säger sju åtlondedelar) — af i landet inkommande varor måtte smugglas. prohibitisten, hr Arnberg, måste alltså sjelf vidgå, att af de varor, som införas i Sverige, inkomma på oloflig väg, till trots af de millioner, som blifva bortkastade på härskaror af tulltjenstemän, till trots af de ruinerande straslpåföljder, med hvilka dessa brott äro förenade. Men i st. för att låta denna omständighet, som borde ensam vara nog derför, leda sig till att upphafva förbuden och sänka tullsatserna så lågt, att lurendrejeriet icke lönade sig, hvarigenom stora utgilter i och för tullväsendet skulle besparas och stora inkomster tillfalla staten i ärligt erlagda tullumgälder för varor, som nu icke lemna någon tull annat än åtsmugglaren; i stallet för att föreslå denna enkla utväg, hvarigenom den ohyggliga demoralisation som lurendrejeriet medför både bland befolkningen på nästan alla våra kuster och bland köpmännen, skulle upphöra, så yrkar hr Arnberg på skärpta lagstadganden. Det är nästan motbjudande att ingå i någon slags vederläggning af ett så inskränkt och enfaldigt yttrande; eljest vore det väl nog at erinra dels derom, att det är straff nog då lurendrejaren, om han ertappas, förlorar sin vara och vid många fall pligtar dess dubbla värAA DTDU— — de (derigenom att tullvärdena stå mycket högre än de verkliga priserna) dels derom, att qvarstå och grep i stället till — braänvinsförDet är beklagligt, obeskrilligt beklagligt, att sanningar, som äro så solklara för det sunda förnuftet och den minsta estertanka, äro sördol1 haglet i det lägre liggande landet och det Hbsande regnet, som ofta öfvergick till störtregn, I uilla jala unnhära Man hana ännn on mänod — — AAOA..g2——