Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1854, sida 1

ODet rörde sig inom denna flicka en egendomlig ande, och Bläsi prisade i tysthet sitt öde, att hon på ett så förvånande sätt blifvit honom återgifven. Den ena dagen efter den andra forslöt, vädret var stadigt och munterheten blef sig alltjemnt lik. Om qvällen hörde man i byn intet annat ljud än hackelsemaschinens gång och liarnas slipande. Erdmuth hjelpte till i ladugården, emedan man nu måste vara dubbelt mån om boskapen, och hon var ändå lika rask i köket och inne. Gottsred betraktade henne osta med vänliga blickar och vid ett tillfälle sade han tillochmed till henne: — ÅNar min son en gång gifter sig, kan du stanna hvar hos oss, ty du är rask och flink i dina gerningar. Erdmuth svarade intet. Då kärfvarne skulle bringas in, kom Gottfred alltid ut på åkern och hans vana blick sade honom då genast, hur mycket det utgjorde och hur många vagnar som skulle tagas i bruk, för att tiden icke skulle förspillas. Pigorna hade det göromålet att samla kornet i kärfvar och hopbinda det med vidjor; Erdmuth hade alltid det bästa ögonmåttet; hon tog aldrig hvarken för mycket eller för litet, och hennes karfve var alltid så jemn och rak,