Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1854, sida 2

— lika glada, när man är borta och icke tänka mer på en, än om man aldrig sunnits till. — Det kan du då åtminstone icke säga om Bläsi. — ej, gudskelof, men tala icke så högt. God natt. zrdmuth var uppe först af alla i hela huset; hon smög tyst omkring, ordnade allt och lade allting på sin plats och det var nu första gången sedan hon kommit dit, som hon kunde få vexla ett par ord med Bläsi, som hon träffade borta vid brunnen. Hon beklagade sig sakta för honom, att det föll henne så svårt att förneka sig sjelf; men Bläsi tröstade henne med, att detta vore det enda sättet, hvarpå hon kunde vinna hans far, som för alltid förskjutit henne ur sitt hjerta, och som, tillochmed om allt lät ordna sig, likväl blott med svårighet skulle förlåta henne att hon bortkastat sitt modernears; ännu kunde han narsomhelst blifva ursinnig af raseri, när han beträdde ett stycke jord, som egentligen bordt tillhöra Erdmuth, men nu var i fremmande händer. Erdmuth vågade, men blett helt försigtigt, fälla ett ord om, att hans egennytta hade största delen i denna förtrytelse; Bläsi tryckte härvid hårdt hennes hand och sade, att han aldrig mer ville tänka på hennes fars slösaktighet och lättsinne, men då måste hon också lofva honom,