Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1854, sida 1

mjuk och barfota återvände till sitt hem. Utanför byn ville hon ta på sig sina skor, men Gertrud sade henne, att detta icke passade för en tjensteflicka och att det kunde uttydas illa. Hon såg knappast upp, då hon gick gatan uppföre och måste göra våld på sig, för att bortvända blicken från det hus, som en gång till hört hennes föräldrar. Den lame Claus satt åter på stenbänken med sin stickstrumpa i handen; han stirrade på henne, men igenkände henne icke, och dock skulle det nu ha varit Erdmuth kärt, ty hon bäfvade i sitt hjerta vid tanken på all den förställning, hvartill hon nu skulle nödgas taga sin tillflykt; hon skulle nu lefva bland menniskor, hvilka voro de ende, som numera återstodo henne i verlden, utan att töras räcka dem handen eller säga dem ett kärleksfullt ord. Gottfreds hustru välkomnade Gertrud och hennes dotter och gaf dem deras mat ute i köket; inne i rummet hörde man fogden med sin kraftiga röst söka bilägga en tvist mellan tvenne andra karlar. Blasi gick förbi de båda qvinnorna, hvilka sutto med sin mat i knäet och sade till dem: Väl bekomme er! Gertrud, jag tycker att dottern din äter så litet, säg åt henne, att hon tar väl för sig, ty hon får nu ingenting förrän i qvall och ni ska båda straxt I följa med mig och köra in höet.