Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1854, sida 1

ö I I I I I Bläsi skakade nekande på hufvudet, men Erdmuth fortfor: Då nu min styfmor kom med mina syskon, fick jag lof att gömma pengarne i min kista och en af oss fick alltid stå på vakt bredvid den. En gång kom jag just dit fram, då min far och min styfmor voro inbegripne i ett häftigt gräl; då de varseblesvo mig, tystnade båda plötsligt och sedan, då jag, blef ensam med min far, höll han mig visst en hel timma i handen och gret och tahade till mig så många ömma och kärleksfulla ord. Detta syntes mig icke då så påfallande, men sedan har jag nog kommit att tänka på hvad det hade att betyda. Samma morgon som vi skulle afresa och vi alla voro ombord på skeppet, skickade min stysmor mig ännu en gång in till staden för att hemta en påse ärter, som hon qvarglömt i värdshuset; min far ville gå, men hon tillät det icke. — Då jag lemnade skeppet, sade en person något till mig, men på ett språk, som jag icke förstod. Jag gick in till staden, men fann icke påsen och ingen visste om, att någon sådan blifvit qvarglömd; jag gick då åter ned till fartyget; — Bläsi! jag var nära deran att störta mig i vattnet, ty skeppet var borta, och Jag stod der ensam, alldeles ensam, öfvergifven, förskjuten och utsatt för allt möjligt! Kan du föreställa dig, Bläsi, huru jag var till mods? De kring