Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1854, sida 2

far kasta sig i vattnet, om jag vägrat att följ honom, och sannt är och blir det ju ändå huru det än går, att jag är hans enda vän hä i verlden, och på vägen har han också alltie tackat mig för det jag icke öfvergaf honom. O Bläsi, tro mig — och jag skall vara tacksan derför så länge jag lefver — han är lika oskyl dig i det som inträffat, som du; blott deri ha han haft orätt, att han utmålat för mig såson det värsta af allt ondt att komma till er, ocl att din far skulle plåga ihjäl dig; så har ja också tänkt, att du sjelf icke skulle ta di; det så nära, och min far har ju utom mig in gen, som säger honom ett vänligt ord, t alla, både stora och små, fara ut emot honon säsnart han öppnar munnen. Så afreste vi, mer det förekom mig beständigt, som om det ick vore på allvar, utan jag tyckte att jag skulle å tervända dagen derpå; men vi foro beständig vidare och vidare, den ena milen efter den an dra, ända tilldess vi framkommo till det stora mäktiga hafvet vid en stad, som hette Antwer pen.