Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1854, sida 2

— Är det icke . . . helige Gud i himmelen! jo . . . det är du! Han uppgaf ett gläjerop, som öfverröstade strömmens brusande omkring qvarnen. — Erdmuth och Bläsi lågo i hvarandras armar. 8. — ro icke, att jag ej är en riktig man, men jag är tvungen att gråta; jag kan icka låta bli det. Du vet ej hur många tusende tårar jag måst återhälla. Det lättar mitt hjerta. Så talade Bläsi till Erdmuth, då hon sökte lugna hans häftiga rörelse. — Det gläder mig så mycket, fortfor han, att jag genast kände igen dig; du har förandrat dig mycket, men dina ögon äro desamme. Men säg mig, huru är allt detta möjligt? Ar det verkligen sannt, att du är här, och är det nu redan tre år sedan du reste bort, eller var I det först i går? Såsnart Erdmuth ville börja att berätta sin hiStoria, blef hon alltid åter asbruten genom Blasis utrop af glädje och förvåning. Slutligen måste bon förbjuda honom alla vidare afbrott och hon började: Har, på den plats der vi nu stå, började alla mina motgångar, ty här ville min