till hvilken han slöt sig; han arbetade heldre för honom än för sin far och då man for till kornmarknaden, hvilken nu blifvit förlagd till staden, följde han heldst med som kusk och blef hos hästarne. Med allt detta såg han lika frisk och ungdomlig ut som förr; han hade blott den besynnerliga vanan att ofta icke svara ett ord då han tilltalades, utan blott småle tyst och vemodigt. På så sätt förgingo trenn år. Då Bläsi en gång under det höet slogs var inne i staden och höll på att vattna sina hästar på torget; kom Gertrud fram till honom och vinkade redan på långt håll mot honom. Bläsi såg henne komma, men rörde sig icke från stället och besvarade ej hennes halsning. — (;udskelof att du är här! ropade Gertrud. Blasi såg att hans hästar lyfte de drypande mularne upp ur vattenrännan; han torkade dem, men de ville icke dricka mer och han förde dem derföre tillbaka till värdshuset. Gertrud var så andfådd, att hon knappt kunde tala; hon gick vid hans sida och sade: — lasi, så vakna då upp! nu är det icke längre tid att sosva. Han såg knappt på henne, och band hästarne vid spiltan. — Kan du då alls icke höra? jag har nå