Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1854, sida 1

måste åhöra, voro för honom det bittraste klander, ty han kunde deraf märka hvad man förr tänkt om honom. Säkert hade aldrig en mindre uppmärksam sastman än Blasi funnits. Han gjorde allt hvad hans föräldrar fordrade af honom, men också intet mer. Samma väg, som han förr gått med Erdmuth, gick han nu med sin sastmö; men hvarje gång han kom på besök till henne, måste han alltid först påminna sig hvad han var och hvad han hade der att göra. Då hans fästmö engång följde honom ett godt stycke på hemvägen, och ville sätta sig ned vid vägvisaren under äppleträdet, skrek han försarad : — Rej, nej, nej! der sitter en ande! och skyndade bort. Dagen derpå kom fästmöns far, lemnade tillbaka alla Bläsis skänker och uppslog förlofningen, emedan som han sade, Bläsi förlorat förståndet. Djupare hade man icke kunnat kränka Gottfred, än att det skulle sägas, att hans son fått korgen. Isan talade från denna stund icke ett ord mera med Bläsi, som hörde sägas att det nu vore slut med förlofningen alldeles som om saken icke det ringaste angått honom; han var alltjemnt tyst och stilla och vandrade drömmande omkring. Hans svåger var den ende,