Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1854, sida 3

kagik sina gevär för att skjuta fåglar, funno y denna vapen-exposition så helsosam, att vi be slöto, att alltid vara beväpnade. Emellertid måste vi snart upphöra att hem ta vatten i Eskimoernas by. Hvarje sådan ut flykt hade de ledsammaste följder. Och d som stannade qvar ombord hade den störst möda att afhålla infödingarne från fartyget. Omkring den 15 September, säger hr Ma guire, tycktes de amna begifva sig till sin vinterhyddor och öfvergifva kusten. Men dess förinnan fingo vi besök af hela stammen, äf ven den vid Cap Smyth inbegripen. Den ut gjorde åtminstone 500 personer. Under 8. 9 dagar å rad anlände sju eller åtta stora L. mi-aks med folk, tält, hundar och slädar. Vil darne betraktade oss och fartyget med förvå nade blickar. De förde med sig små förrå der af fisk och vildt. De ville ogerna lemnifrån sig villebrådet, och tycktes mera benäg: na för stöld och tiggeri, än för hvarje slags byte. Morgonen den 17:de rapporterades för mig alt en mycket stor U-mi-ak hade kommit till skeppet, och att dess besättning vore ombord på detsamma. Häruti låg ingenting utomordentligt och jag förlitade mig på löjtnant Vernon, som hade befälet på däck. Kort derefter nedkom denne och berättade, att anföraren för denna hop hade ett gevär och bad entra get att få utbyta vildt emot krut. Aldrig har någon underrättelse gjort ett obehagligare intryck på mig än denna. Det var ju omöjligt att stanna qvar ibland dessa vildar, om de hade eldvapen. Sedermera fingo vi veta att denne chef var just densamme, som så mycket förföljde kapiI ten Pullen vid Cap Berens år 1849. Emedan han önskade att träffa mig, så gick jag upp på däck och fann en redan åldrig, men storväxt man, med kraftfulla former och i en icke särdeles lugnande ställning. Han hade i handen ett gevär, på hvars låsbleck stod namnet Barnett. Geväret var gammalt, men alldeles icke obrukbart. Chefen bar ett kruthorn i ett axelgehäng, men påstod, att han hvarken hade krut eller kulor; han begärde mycket en träget att få sådant och sade sig vilja gifva hvad som hellst i utbyte. — Naturligtvis efterkom jag icke hans önskan. Jag hälsade mycket vänskapligt på honom, förärade hans hustru en gåfva och förde chefen i min kajuta, der jag skänkte honom en kardus tobak. Derefter förde jag honom åter upp på däck, i hopp att han skulle aflägsna sig. Men derpä tycktes han alldeles icke tänka. Han stannade qvar, besåg och undersökte allt noga. Snart kommo ett stort antal U-mi-aks till skeppet, och en hel svärm Eskimoer kom ombord och uppsylde däcket hela dagen. Man lemnade dem all den frihet, som deras kända benägenhet för stöld kunde tillåta, men det var ganska svårt att hålla styr på de djerfvaste. En af dem ville nedstiga i akter-kajutan, och då jag hindrade honom, uppstod en liten ordvexling oss emellan. Han tycktes vara högst missnöjd och ville kräfva hämnd på vakthafvande ossicern, en godsint, men mycket liflig och stark yngling. Innan man kunde hindra det, hade denne gifvit honom en lexa, som han troligen ej så snart glömde. Han gaf honom i hufvudet med knutna handen några väldiga slag, som skulle hafva fällt hvilken annan som hellst än en Eskimo; vilden fick på detta sätt stryk, tills han slutligen lugnade sig, och man lade honom på däck i närvaro af omkring 60 af hans landsmän bland hvilka högst få tycktes bekymra sig om honom. Ändtligen öfvertalade Jag tre sjerdedelar af denna svarm att lemna skeppet. Men den gamle chefen befalte de öfrige att stanna. Det syntes tydligt att jag skulle nödgas använda våld, för att få honom bort, men jag ville så vidt möjligt var undvika hvarje våldsamhet och vänta tills han tröttnade och aflägsnade sig frivilligt. Dertill tycktes han dock för ögonblicket vara föga böjd, ty han ropade an trenne båtar fylda med folk, och begagnade sig dervid mycket ofta af ordet tewac (tobak). Utan tvifvel skulle detta vara en lockmat. Jag märkte också, att han skickat bort alla barnen. — Jag gissade då, att Eskimoernas öfverlägsna intal ingifvit dem tanken att plundra fartyget. Vi måste således vara beredda på allt. Jag besallte då mitt manskap att en och en i senler gå och beväpna sig med pistoler, dem de skulle hålla gömda barmen. bå alla voro )eväpnade, afvaktade jag lugnt hvad som skule intrasla. Vildarne tycktes tveka. Jag vet