Nordvest-passagen. Brittiska amiralitetet har emottagit nya depescher ifrån den expedition, som blifvit sänd till polarhafven. Dessa komma icke ifrån den behjertade kapiten Mac-Clure eller ifrån någon annan ossicer, som tillryggalagt nordvest passagen, men de erbjuda icke desto mindre ett allvarsamt och sangslande intresse. Rapporten, som kommit från kapiten Maguire, befälbafvande på Plover, är daterad Port-Clarence den 21 Augusti 1853. — Kapiten Maguire har, uti ishafvets ogästvänliga trakter, varit i beröring med Eskimåer, lika elaka och trolösa som de, hvilka Mac-Clure träffade, voro goda och menniskovänliga. Vi skola se huru utmärkt väl kapiten Maguire betedde sig emot denna vilda befolkning. Den 21 Augusti 1852 afgick kapiten Maguire från Port-Clarence och genom Behringssundet, för att begifva sig till sitt vinterqvarter, hvilket han icke utan svårighet fann den 24 September i Elson-viken vid Barrow-landet. Så snart det stormiga vädret tillät, skred besättningen till de vanliga tillrustningarna för en öfvervintring i dessa trakter. Den samlade drifved, hvilken skulle tjena dels till uppförande af boningar, dels till bränsle. Isen började att bilda en fast massa omkring skeppet. På något afstånd derifrån uppförde man en hydda till förvarande af de förråder, af hvilka däcket var uppfyldt. Besättningen kunde således taga sig motion ombord, då vädret icke tillät dem att lemna fartyget. Alla observations-instrumenter förflyttades till ett litet helt och hållet af is uppbygdt hus, som i hela åtta månaders tid motsvarade det afsedda ändamålet. Alla dessa tillrustningar slutade den 20 Oktober ). Alla mått och steg hade blifvit iakttagna för ekonomien och snyggheten. Man hade icke engång glömt att sörja för besattningens förlustelse i dessa ödsliga trakter, under vintertidens dystra enformighet. I detta alfseende hade man värderika ledningar i kapiten Parrys skrifter. Man uppreste äfven master på sådant sätt, att man kunde se dem på nio mils afstånd, och att de tjenade till ett slags vårdtorn för besättningar som förirrat sig i dessa is-öknar. Plovers vinterqvarter är beläget 0. S. O. ifrån det nybygge, som Eskimåerne hafva i Barronlandet, och som de kalla Noo-Wook. Detta folk var, aldeles emot kapitenens förmodan, högst svårt att umgås med. Hr Maguire ämnade till och med, för detta granskaps skull, att söka ett annat vinterqvarter, men den plats der han befann sig, är den enda på hela kusten der det var tillräckligt djupt vatten, och han nödgades sålunda att foga sig efter omstandigheterna, i hopp att tiden och en närmare bekantskap med Europeernes karakter skulle göra vildarne mindre fiendtligt sinnade. Engelsmännens första sammanträffande med dem voro högst obehagliga. Man kunde icke våga sig på något afstånd från skeppet, utan att blifva plundrad på det djerfvaste sätt. För len minsta småsak, ofta utan något skäl, blotade infödingarne sina knifvar och hotade maroserne, hvilka, ehuru försedde med gevär, voro uttryckligen förbjudne att göra bruk af lem. Kapiten Maguire tänkte på framtiden och vå dem, som skulle komma efter honom till lessa farvatten. Jag ansåg för klokast att vi afhöllo oss rån hvarje våldsamhet, af det skäl, att andra andsmän möjligen framdeles torde behöfva ett zästsritt emottagande i dessa isregioner. Men lär vi gingo ända derhan, att vi icke engång visade våra vapen, så förselade vi ändamålet. Vildarne ansågo v rt tålämod för fruktan, och edan tvenne oflicerare, med mitt tillstånd med) Alla de följande händelserna tilldrogo sig, som nan fär se, under förberedelserna för vinterqvarteret. skeppet hade ännu icke blifvit alldeles infruset, utan nfödingarne kunde komma till det i sina håtar kat