Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1854, sida 2

Morgonen derpå, då den ena vagnen ester den andra kom antågande med brudgummen och hans slägtingar jemte de öfriga bröllops gästerna, gick Bläsi omkring alldeles bortkommen och hälsade knappast på någon. Han dansade visserligen med, men man såg på honom att det icke skedde med nöje och likväl anade ingen, utom hans gifta syster, hvad som föregick inom honom. Då Rosa afreste var Bläsi den, som gret mest. Då han var hemma i byn eller ute på egorna och någon vagn kom rullande framåt landsvägen, sprang han med klappande hjerta den till mötes, ty det kunde ju icke vara möjligt annat, än att Erdmuth bestämdt skulle komma; men alltid var det fremmande menniskor, som kommo åkande på vägen och med förvåning betraktade ynglingen, som stirrade på dem och åter gick sin väg. Hundrade gånger föresatte Bläsi sig att icke mer bry sig om vagnarnes rasslande, men så snart han åter fick höra ett par raska hästars traf, kunde han icke stå stilla och för aldra sista gången skyndade han ned till landsvägen. En morgon medförde länstidningen — hvilken Gottfred, i egenskap af byfogde, måste hålla — en förskräcklig underrättelse till hemmet; ty en al rätten utfärdad kungörelse upp: manade alla Cyprians sordringsegare att anmä