Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1854, sida 2

fallit af och betackte vägen. Bläsi gick vidare, ända till dess han framkom till Seebrunn; han höll i handen den ring, som han ämnade skänka Erdmuth, men hon kom icke och lik väl hade han väntat henne så säkert: han ville gå vidare och ständigt vidare, ända fram till Leutershofen, ty en oemotståndlig längtan dref honom framåt, men han vände likväl om, för att icke genom sin frånvaro störa glädjen i hemmet. Han fann sina slägtingar samlade der och man vederqvickte sig redan nu af den väntade glädjen, äfvensom af doften från de färska kakor och bullar, som genomströmmade hela huset, men hvilka först påföljande dagen skulle förtäras. Bläsi svarade icke ett ord, då hans syster sade honom, att det var sista gången hon lagt i ordning hans helgdagskläder och att han säkert ofta skulle komma att sakna henne, hon gifte sig nemligen med en trähandlare i Enzdalen. Bläsis tankar voro upptagna på annat håll och han betraktade ånyo alla de närvarande, blott för att efterse om icke Erdmuth fanns ibland dem, men ingen mer än han saknade henne. Då man brydde honom med att det nu vore hans tur att gifta sig, och att han i tid skulle se sig om, svarade han alls intet och mången eldig blick, som fästades på honom, vände sig åter observerad bort.