Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1854, sida 1

till hans gista syster och att ösfverlemna allt det öfriga åt honom ensam eller hans svåger. Detta ville och kunde icke Erdmuth; hon måste sjelf reda saken med sin far; han litade på hennes återkomst och hon ville icke gäcka hans förtroende: måste han cj misstro hela verlden, om äfven hon, som var hans sista hopp, bedrog och öfvergaf honom? Ännu en gång segrade den unga kärlekens öfverströmmande magt och med utropet: Ådet finnes alls inga penningar till i verlden! Hör hur larkan fröjdar sig öfver våra hufvuden och hon har ändå ingen enda skilling i sin ågo! omfamnade hon åter Bläsi och tusende minnen från deras barndomstid utbyttes, de skrattade och skämtade och uppfunno olika slags kyssar, en för kusinen och en annan för fästmannen, en tredje för fästmön o. s. v. Ån måste Blasi stiga upp, gå framåt vägen, komma tillbaka och börja ett högtidligt samtal, än var det Erdmuths tur att spela samma röle och hon utförde den på ett ännu muntrare sätt, derpå sutto de åter bredvid hvarandra, hållande hvarandra omfamnade och då hette det: nu är åter ett år förbi, och så lekte de att ytterligare ett år förgått och så vidare. Solen höll redan på att gå ned, då Bläsi sade: