Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1854, sida 1

— Hvad ämnade du göra med penningarne? frågade Gottfred. — Jag ville hjelpa min far med dem. — För att den odågan skulle förstöra dem äfven I Erdmuth reste sig upp, hon höll handen fast sluten omkring halskedjan under halsduken och sade med stadig röst: — Morbror, det der tål jag icke. Min far år lika så god som alla andra och de som skymfa honom äro sjelfve skuld till de fel han möjligen kan ha. — Jag ser nog, att din far har förderfvat äfven dig. — Och om så är, om det verkligen förhåller sig så, hvem är då skuld dertill? Min far är icke ensam derom. Ni, morbror, ni är skuld dertill. Ni skulle icke ha varit så fiendtlig mot honom, ni skulle ha sörjt för, att er systers barn icke blef förderfvadt; men att sjelf åka i en grann vagn och låta sin systerdotter gå som en stackare, det är icke något att berömma sig af. Gottfred stod som förstenad; det var första gången i hans lif, någon vågat betvifla hans redlighet och en röst i hans inre sade honom, att det icke var alldeles utan skäl; men förtörnad blef han likväl på den, som vågat yttUra det. Han var nära deran att förlora tåla