Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1854, sida 1

våsende, med bekymmer upptäckt hurusom vald och savoritskap der tillvallat sig, på sednare tider, en makt — ganska vådelig för den så mycket omordade militäriska andan; Mer än en gång har detta konsiderations-system inverkat störande på det hela, ja, försatt sjelfva institutionen i oförtjent misskredit, emedan man icke alltid varit mäktig att upptäcka sjelfva grundorsaken och driffjedern till vissa företeelser, hvilka, vi säga det rent ut, varit af den beskaffenhet att militären haft orsak att rodna öfver sin ställning i statens tjenst. Ty, om något i denna snöda verld kan företrädesvis sägas vara hårdt och vidrigt för den fria men: niskan, så är det då hon ser sig behandlad med detta auctoriserade öfversitteri, som stöter på kinesisk ställning; eller då hon finner sig beroende af denna godtycklighet hos ett sörmannavälde, hvilket ej behöfver stödja sig på grund af sörtjenst, utan blott på en gradbestämmelse, oftast afgjord af — lyckträflen. Vi hafva talat om godtycklighet, och vilja med några färska exempel ur dagens krönika åtminstone antyda huru som inom svenska armen det i allmänna sammanlefnaden antagna begreppet om aktning för lagar och rätt samt iakttagandet af det passande någongång kommit att taga sned rigtning, förmedelst pätryckningen af mäktiga sidoinflytanden, till föga fromma för den esprit de corps, som är sosterlandsvärnets styrka och sammanhållning. Så för exempel hafva vi nyligen med förvåning sett huru en officer, af krigssiskalen vederbörligen anmäld till straff för gröfre tjenstesel — under sjelfva rättegången härom omhuldas af makten och till och med vinner befordran!!! Ett annat drag, ej mindra betecknande, må anföras. För några år tillbaka hände sig att en officer, vid ett af Skånes kavalleri-regementen, måste, i följd af sina vinglerier, lemna landet. En mängd sordringsagare blefvo på älventyraren lidande; men som han ägde mäktiga slägtrelationer, och hade förstått att genom sina transaktioner under medgångens dagar vinna inflytelserika personers bevågenhet — kunde den brottslige bravera allmänna omdömet och gjorde det äfven med fräckhet. Ossicerscorpsen, i förtrytelsen öfver att på detta sätt se sin uniform vanhedrad, vände sig då till generalbefälhafvaren med anhållan att han måtte göra allt, på det regementet måtte blifva qvitt en person, den der visat sig ovärdig att tjena i i dess leder. Tvenne eller trenne gånger (vi veta det ej säkert) anmälde G. B. officerscorpSsens önskan å högre ort samt tillstyrkte afsked, dock utan någon annan påföljd, än att G. B., seende sitt nit för en god sak tillbakastött och motarbetadt — fordrade sitt eget afsked, som beviljades. Genom denna godtycklighet förlorade svenska armen en af sina yppersta medlemmar, under det ett at Sveriges utmärktaste regementen dömdes att behålla en officer, som, enligt hederns lagar, förverkat sin rätt att der tjena qvar! —nmn—