Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1854, sida 3

Till (ötheborgs välgörande allmänhet. Då jag går att öka deras antal, som tid efter annan framträda med upprop till den enskilda välgörenheten, sker det dels under förhoppning att en like måhända härigenom skall kunna räddas undan sjukdom och den bittraste nöd, dels i sorglig visshet, att detta år den ovilkorligt enda utvägen, som återstår en person, hvilken så sänge hälsan stod honom bi, redligt arbetade för sig och de sina, samt icke behöfde anropa medmenniskors hjelp. Det är en handtverksmästare och borgare häri staden, som råkat i den beklagansvärda nödvändigheten alt bedja andra om ett bröd, han icke mera kan sörskaffa sig sjell. Född norrman, hade han 10 år vari! bosatt härstädes, då för nära tvenne år sedan, en svål sjukdom, i ordets verkliga mening förlamade hans kraf. ter. Ur stånd att sköta sitt yrke, har han småningon sjunkit allt djupare i armod och till ytterligare olycka är hans sjukdom af den beskaffenhet, att nedtryckan. de sinnesrörelser mer än vanligt motarbeta de fram steg, hvilka möjligen kunna göras till en förbättrat hälsa. På frågan: har ni inga vänner, som kunn biträda er? svarar han: Cack jag är främling här! och tillägger man: kanske det vore godt att återvän da till edert fädernesland? är svaret lika hopplöst nu är jag främling äfven der! Härvid rinner det mig i hågen, att äfven jag är främ ling i detta samhälle, och borde kanske icke i dennj syftning vända mig till allmänheten, men detta sker ocks i nödfall, ty jag vet att en och annan af de sattiges vanlig målsmän skyggat tillbaka, för att så ofta vadja utt med lidandet, och jag tror dessutom att läkaren har me wpresten enahanda pligt emot nödens barn, nemliget an till de bättre lottade frambära det tysta lidandet suckar. Skulle något gifvas, behagade man adresser det antingen till Kyrkoherden Kullberg eller till under tecknad, som i denna tidning redovisar beloppet. A. Monten.