Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1854, sida 2

zareståndet öfver Frigsrustningsanslaget. Reseatet härom i Å. B., ar längre an att vi kunna meddela detsamma, innehåller dessutom ingenting af synnerligt intresse i sjelfva anslagsfrägan. Men här framlysa några förhållanden, hvilka äfven antydas i vår korrespondents bref, hvarpå vi ej kunna undgå att fästa uppmärksamhet. Borgareståndet har bifallit den kungliga propositionen, oaktadt den blifvit behandlad i tydlig strid mot grundlagen, hvilket äfven af flera talare hos ridd. och adeln, ja af sjelfva hr v. Hartmansdorff anmärktes, samt oaktadt man icke granskat de framhällna behofvens vigt och ändamålsenlighet. Hr Björcks fullkomligt sanna och rigtiga anmärkningar i detta hänseende förblefvo utan påföljd; borgareståndet bekräftade till alla delar den erfarenhet man gjort om vår representation, att små anslag kunna granskas ganska noga, men att stora anslag voteras helt hastigt och lustigt. Emellertid var man tydligen icke nöjd med, att erhålla medlen, man ville t. o. m. afklippa hvarje invänning som emot dem kunde göras och hade helt säkert helst sett, att borgareståndet voterat dem utan all diskussion, hvarigenom man äfven undvikit alla mot ministeren obehagliga opinionsyttringar. Till den ändan borde framför allt hr Björck, hvars mening var på förhand bekant, förstummas, så att all opposition genast skulle vara qväfd i sin linda. Genom talmannens oesterrättliga beteende och hr Björcks lugn lyckades dock icke den planen, utan alla frisinnade talare och de utgöra det ofvervagande flertalet al borgareståndet, ogillade talmannens förfarande och gäfvo derigenom hr Björck full upprättelse, samt beledsagade förordet till det nu begärda anslaget, dels med ett bestämdt uttalande af misstroendevotum åt ministeren, dels under reservation att anslaget för ingen del måtte betraktas såsom ett förtroendevotum. Då, efter hvad vi förmoda, hr Björcks mening med anslagspropositionens vägran, mindre innebar en vägran till sjelfva anslaget, än vägran att bevilja det till den närvarande ministeren, för att dermed tydligt uttrycka, att denna minister icke äger representationens förtroende, så vanns i det hela hans ändamål fullkomligt och hans skenbara nederlag var således i sjelfva verket en fullständig seger. Så företer sig saken för den som betraktar den litet närmare, med någon kännedom om riksdagstaktiken. Efter hvad man bör hoppas skall Borgareståndets tydligt uttalade omdöme om den närvarande ministeren icke kunna lemnas utan afseende, ty ännu äro icke alla de äskade anslagen beviljade. Emellertid är det rätt bedrösligt, att regeringen skall behösva alla dessa direkta fingervisningar, för att veta hvad deras frid tillhörer.