Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1854, sida 1

Då Cyprian kom ned i rummet till sin hustru, sade han till henne: — Hon är ett barn! Hon är en verklig engel! Jag förtjenar ej att ega ett sådant barn I Hustrun log i hemlighet för sig sjelf. På denna dag gick det festligt och fint till hos Cyprian, som om det varit i hans välmaktsdagar och Erdmuth var den medelpunkt, kring hvilken alla vände sig; tillochmed hennes stjufsyskon, som annars blott plågade henne med sin elakhet, voro i dag vänliga och tacksamme för de kakors skull, för hvilka de hade henne att tacka. Dagen derpå ledsagade fadren sjelf Erdmuth till Hollmaringen; han talade ej många ord, men inskärpte blott flera gånger noga i hennes minne, huru hon skulle bära sig åt vid sitt uppträdande mot hans fiender. Han ville flera gånger söka öfvertala Erdmuth, att hon skulle säga, det hela planen utgått från henne sjelf, och att ingen annan ingilvit henne denna tanka, men Erdmuth sade: Min far, det går icke an! Jag kommer mycket bättre ifrån saken, om jag håller mig vid sanningen. Hvad behöfva vi också att ljuga eller att fördölja något? Det är ju i sin ordning, att ett barn följer med sin far; hvem har rättighet att inblanda sig deri?