—— AA rigt gå ut i marken, men han hade. såsom han ofta sjelf skämtande uttryckte sig, blifvit alltför mycket gödd-; efter den mindsta ansträngning var han uttröttad och svetten rann från hans panna. Slutligen lät han allting gå vind för våg. Den nya vägen var färdig och i värdshuset Solen med sina många rum var det nu alldeles tomt och öde. Ordspråket säger, att när krubban är tom, bitas hästarne. Detta besannades äfven nu. Hela timmar, ja hela dagar igenom låg nu värden i Solen uti sitt öppna fönster med den röda näsduken under armbågen och blickade drömmande ut i luften; han hoppades att det dock slutligen skulle komma en reel köpare, ty han hade flera gånger tillkannagifvit i tidningarne, att värdshuset var till salu. Hvad han sedan skulle företaga sig, det öfverlemnade han åt framtiden att bestämma. Huru tomt och ödsligt var det icke nu på den stora planen framför huset! Man hörde intet annat, än vattnets plaskande i den stora, alltid rinnande brunnen, krubborna, som förr alltid stodo i beredskap för formännen, lågo nu liksom trötta och med afbrutna ben i en vrå bredvid buteljbitar och i hela trakten var så tyst, som om alla menniskor somnat midt på ljusa dagen. Nu fanns ingen kormarknad mer, nu fiek man icke mera dagligen färskt