lefvande kreatur ieke införas i annat ändamål, än för att fylla behosvet af dragare och till ladugårdarnes förökning? Angelägenheten att borttaga denna afgift blir så mycket större ifall den tillämnade och redan påbegynta utförseln af kreatur åt England från vestra och södra delarne af riket skulle komma att utveckla sig till en fortgående spekulation, emedan det är att förutse, att i sådant fall brist på kreatur för ladugårdarne inom landet tillfälligtvis kan uppstå; det blir då särdeles maktpåliggande, att deras ersättande från annat håll genom uppköp utomlands icke må vara belagdt med några svårigheter eller förtyngas genom afgifter, hvilka staten utan allt äfventyr kan undvara. Näst efter ofvannämnde varor synes artikeln kaffe förtjena att komma i betraktande. Af denna vara infördes under loppet af 1852 ett belopp af 9,989,964 skålp. eller i rundt tal 10 millioner. Asgilten derpå, som nu är 2 sk. 8 rst pr skålp., oaktadt i förbållande till många andra icke öfverdrifven, vågar jag likväl föreslå till nedsättning med 4 runstycken, eller till 2 skillingar 4 runstycken pr skålp., hufvudsakligen derföre, att giltiga anledningar finnas till den förmodan, att ärnu med den närvarande tullafgiften icke obetydliga partier kaffe insmuglats vid de södra kusterna. Minskningen i tullinkomster genom nedsättningen af 4 rst. pr skålp. skulle utgöra omkring 101,160 rdr bko; men dels är all sannolikhet för handen, att detta belopp skulle ersättas till en icke obetydlig del genom ökad import och derigenom, att hvad som nu till äfventyrs smugglas, då skulle betala tull, dels komme också en fortfarande tillökning i konsumtionen af denna vara att verka tili en motsvarande tillökning i införseln och inkemsten af artikeln socker. Artikeln hudar börer till de oundgängligaste förnödenheter, särdeles uti ett kallt klimat, der helsans bevarande så väsendtlidt beror på tillgången på en torr och god fotbeklädnad. A denna betydande artikel höjdes tullafgiften för ett par riksdagar tillbaka utan allt annat rimligt skäl än derföre att man ville åtkomma en ökad statsinkomst, omkring dubbelt mot hvad den förut hade varit. Af torra hudar infördes sistlidet år 2,076,838 å, hvilket efter 1 skilling 10 runstycken pr f. ger en afgift af 79,323 rdr och för 1,333,584 fb. hudar andra slag, hufvudsakligen saltade, 27,783 rdr. Om tullafgisften å dessa båda artiklar nedsättes till I sk. för torra och 8 rst. för saltade hudar, så skulle minskningen blifva, under förutsättning af samma import, å torra hudar 36,056 och å andra slag 9,264 rdr eller tillsammans 45,320 rdr. Detta är ingalunda en större afbränning än hvad de så betydligt förökade tullinkomsternas belopp väl tåla vid, och billigheten i hög grad fordrar när det gäller en sådan nödvändighetsartikel. Dessutom synes tullvärdet 16 sk. bko 8Å. för torra och 8 sk. för saltade hudar, vara nog högt och böra nedsättas; ty om också hudar under det sista året stått nära intill dessa priser, då nästan alla varor varit ovanligt uppdrifna, så kan det dock ej antagas såsom det öfver hufvud gällande, och föreslår jag den jemkning som efter flere års priskuranter i medeltal kan finnas utgöra den rätta. Det vore efter min öfvertygelse visserligen det riktigaste att afskaffa all införseltull på artikeln hudar; men då det ej lärer vara att hoppas att kunna genomföra detta, emedan det skulle anses innebära en sör stor minskning af den säkra inkomst som kan väntas af denna artikel, torde utskottet åtminstone icke finna det nu gjorda förslaget innefatta någonting obilligt. I afseende på en annan nödvändighetsartikel, nemligen ull, vågar jag tro att importtullens borttagande helt och hållet, skall med flera giltiga skäl kunna försvaras. För beklädnaden i vårt nordiska klimat är framför allt annat af vigt att kunna tillverka och erhålla yllefabrikater så billigt som möjligt och så mycket som möjligt underlätta tillfället att göra denna tillverkning till föremål för hussliten. Då bomull och silke icke draga någon införseltull, och då ändamålsenligheten af tullfriheten på de sistnämnda råämnena är så allmänt insedd, att i det afseendet icke mig veterligt någon skiljaktighet i meningar vid de förflutna riksdagarna yppat sig, åtminstone icke kommit till öfverläggning hos rikets ständer, så kan det icke finnas mer än ett skäl till undantag från tillämpningen af samma grundsats på det tredje råämnet ull. Detta skäl skulle ligga i syftemålet att genom tullafgiften på utländsk ull gifva åt den inhemske producenten deraf en verksam uppmuntran att framdrifva och upphjelpa fårskötseln i landet. Ser man likväl på erfarenheten om sårskötselns långsamma och obetydliga framskridande hos oss under den långa tid som densamma haft stöd af detta i öfrigt så tunga skydd, och dessutom af betydliga direkta uppoffringar från statens sida för densamma, så lärer utan misstag deraf kunna härledas såsom slutsats, dels att resultatet med det lemnade skyddet icke motsvarat uppoffringarna, och dels att framgången af ullproduktionen i landet icke beror af tullpremiens belopp och dess bibehållande eller icke, utan af andra omständigheter. Ett bevis för detta påstående ligger i det kända förhållande, att på samma gång som en betydlig införsel af utländsk ull skett till de svenska fabrikerna, har det ej sällan händt, att de svenska ullproducenterne icke för sin ull erhållit samma pris som betalts för utländsk ull af samma qvalitet, men deremot när de, af brist på afsättning här hemma till antagligt pris, gjort försök att uföra sin ull på den utländska marknaden, mer än en gång sått ett högre