— — — — — — — ———— npa tiden vill åka i traf och icke mödosamt krypa fram öfver bergen. Den hundra års gamla landsvägen blef ledd bort till dalen och I skyddades medelst broar och fördämningar. Hela Leutershofven, men isynnerhet värden i Solen sågo en oundviklig undergång för ögonen. Isynnerhet på de dagar, då kornmarknaden egde rum, yttrade sig denna sakernas förändrade skick i hatfulla uppträden mellan innevånarne i Leutershofen och dem i Bierringen, Isenburg o. s. v. Dessa sistnämnda voro byar, om hvilka man fordom antingen alls icke talat eller också blott omnämnt under hån öfver deras aflägsna läge; men dessa, som nu kommit till makten, läto det icke brista på slängar åt de fordom så stolta byarne och städerna vid landsvägen. Cyprian sökte att draga den sista möjliga fördel af sin otur. Han öfvertog ett ackord om stenkörning till en lång sträcka af väganläggningen och inrättade sig derefter; men det ser ofta ut, som om ödet, sedan det en gång börjat förfölja någon, alls icke vill sluta dermed, ty Cyprians hästar, åkdon och seltyg ledo så mycken skada, att han ådrog sig en betydlig förlust på affären. Nu funderade han på att sälja rubb och stubb och slå sig ned i dalen, men förhållandena voro honom städse motiga; till slut ville han bli helt simpelt bonde liksom förr och han började ifI