berömmelse, att de sednaste 30 årens tulltaxor, jem förda med den under konung Gustaf den tredjes re kering af den utmärkte statsmannen Liljecrantz utfär dade, visa att man bå den sednare tiden längt min dre än tillförene fästat afseende på den stora och min dre bemedlade mängdens behof och billiga anspråk enär tullafgifterna på de flesta födoämnen nu äro, mer förvandling till lika silfvervärde för de olika asgiftsbeloppen, belagda med tre, fyra till fem gånger högre afgifter och ännu mer, än under den äldre tiden hvilket blifver desto mer anmärkningsvärdt i samma mån som det eljest utgör en billig fordran, att humaniteten och deltagandet för de mindre väl lottade skulle på ett verksammare. sätt gifva sig tillkänna i vår tid än fallet varit under det förra århundradet. Vid öfvervägande af dessa skäl bör det vara att förmoda att bevillningsutskottet äfven skall nedsätta tullafvifterna så väl på de under benämningen spanmål, mjöl och gryn upptagne artiklar, som på animaliska födoämnen eller så kallade viktualievaror af alla slag nemligen smör, ost, talg, kött och flåsk såväl färskt som torkadt, rökt och salladt. samt fisk, sallad och torkad, till det lägsta möjliga, och tager jag mig friheten i detta afseende föreslå att nedsättningen måtte ske för smör till 24 skillingar pr lispund och för de öfriga nu uppnämnda artiklarne till hälften af de nuvarande afgiftsbeloppen å dessa varor, i fall utskottet skulle frukta att införselafgiftens borttagande helt och hället skulle förorsaka en alltför stor minskning i statsintraderna. I detta sistnämnda afseende tillåter jag mig i förbigående framställa en anmärkning till bemötande af de invändningar, som öfverhufvud från ett eller annat håll torde hemtas från farhågan för tullinkomsternas minskning, hvilka numera ingå i beräkning såsom den vigtigaste tillgången för statsutgifterna. Då nemligen tullafgifterna visat sig vara i stigande och lemnat öfverskott utöfver föregående ständers beräkning, så synes det vara en pligt för lagstiftaren, att hegagna denna lyckliga omståndighet, icke endast såsom medel till ökade statsutgifter, utan äfven såsom en utväg till nedsättning i sjelfva asgiftsbeloppen. Det är ock ett genom erfarenheten för väl kändt faktum för att kunna betvislas, att artiklar som äro belagda med så hög tullafgilt, att densamma motsvarar sörbud, skola genom en nedsättning deraf, hvilken gör det möjligt att med någon fördel införtulla desamma, lemna en tillgång som betäcker den minskning hvilken kan uppkomma i sammanräknade tullaf gifter på andra slags artiklar; och denna slutföljd skulle oselbart visa sig såsom resultat af en nedsättning i tullen på de slesta af här sednast omnämnda artiklar, i alla händelser skulle den minskning, som kunde å tullafgiften för någon deribland uppstå, komma att fullt ersättas genom nedsättning i afgiften på andra som nu äro betungade med en verklig förbudsafgift. I sammanhang härmed anhåller jag få fästa uppmärksamheten vid artikeln: kreatur, lefvande. Tullafgiften å dessa är för närvarande å hästar 10 rdr, ä oxar 8 rdr, kor 4 rdr, kalfvar 2 rdr 12 sk., svin 2 rdr och andra fyrfotade djur I rdr 24 sk., hvilka afgifter jag föreslår må helt och hållet borttagas. Enligt sammandraget af räkenskaperna öfver sistförslutna årets import i riket, infördes det året: hästar 647 st., oxar 93, kor 359, svin 441 och andra fyrfotade djur 36, hvilka eäfvo en sammanräknad tullinkomst af 9586 rdr bko. År det väl skäl, att för denna ringa summa bibehålla en tullafgift, som så bestämt strider mot landtbrukets intresse, helst då för de allra flesta fall