pladt papper till byn, hvilket innehöll det slutliga utslaget i målet mellan Cyprian och Gottfred; innehållet var till förmån för den sednare. Auktionen beramades nu, men Hollmaringarne äro stolta, välmående bönder, som icke lätt låta det komma derhän, att fremmande få tränga sig in bland dem och äro glada då ett stycke jord är till salu, hvarmed de kunna föröka sin egendom. Det finnes också derföre sällan fremmande köpare i Hollmaringen och de hjelptrupper, som Cyprian fört med sig, uträttade blott föga, man lät dem få ropa in några stycken jord, ty man visste, att de snart åter skulle bli tvungne att sälja dem. Huset och den största delen af jorden köpte Gottfred under ett fremmande namn, och Cyprian blef icke litet uppbragt då han fick veta detta. Ehuru han kände till bruket der i byn och derföre med skäl gjort räkning på en icke obetydlig köpesumma, ansåg han sig dock förfördelad och vid glaset (man drack den tiden alltid vin vid auktionerna) gaf han sin förbittring luft mot hela byn och framför allt mot (Gottfred. Man lät honom gräla så mycket han behagade, han hörde ju icke längre till deras krets och man sorlat honom lätt hans förbittring deröfver. En betydlig del af köpesumman blef innestående som ett orörligt hypothek till sakerhet sör Erdmuths mödernearf. För