att framkalla den individuella, kommunala och korporativa sjelsverksamheten till lif och handling. vi måste hasva ett sådant system: vi måste gå framåt, ty ju längre vi dröja, ju längre steg måste vi sedan taga, och till slut skola kanske dessa steg bli så stora och hastiga, att de ej blifva tagna med tillbörlig säkerhet. — Alltså — det är ej nog med ett ombyte af rådgifvarnes personer; det måste vara förenadt med ombyte af styrelsesystem. Den Svenska Tidningen, som visserligen ej synes vara den närvarande ministeren öfverdrifvet tillgifven, hvilket ingen gerna kan vara, som eger ett någorlunda oförvilladt omdome — men likval tyckes vilja, såsom herr Wijk i afseende å regeringens proposition i tullsrågan, att man ej skall kalsatra den för mycket, har uppmanat de liberala, och bland dem speciellt Aftonbladet, att de skola uppgifva de personer, hvilka de önska såsom estertradare efter den nuvarande ministeren. Sv. Tidn. har tydligen gjort detta med den hemliga tanken, att de liberala icke hafva några dugligheter att föreslå, och att de således, genom denna fråga, skola råka i stort bryderi. Kanske har äfven Sv. Tidn. haft för afsigt, att få några personer namngifna, öfver hvilka han sedermera kunde göra sina mer eller mindre förnumstiga anmärkningar, t. ex. sådana karakteristiker, som öfver rådman Björck. Sv. Tidn. bar dock mycket misstagit sig, om den trott, att de liberala skulle råka i förlägenhet vid denna uppmaning. Visserligen ha, till följd af vår olyckliga representation, som icke gilver tillfälle till öfning och utveckling af statsmannaförmågor annat än inom Ådeln och till någon liten del inom Borgareståndet, samt till följd af den konseqvens, hvarmed regeringen under många år uteslutit personer med srisinnade tänkesätt från platser, der en allmännare statsmannaerfarenhet kunnat inhemtas och göra sig gällande, samt slutligen till följd af den depravation, som rådt inom befordringsväsendet, hvarigenom dugligheten ej blifvit framkallad och använd: visserligen ha till följd af dessa och flera förhållanden, hvilka det här blefve för långt att upprakna. utmärktare förmågor icke blilvit stort talrikare inom de liberala än ibland de konservativa eller reaktionära; men likväl hafva vi ej så stor brist på sådane män, som Sv. Tidn. synes föreställa sig. Dock skulle det å vår sida vara ganska oklokt att nämna dem, alldenstund, med de tänkesätt, som komme alt bestämma en sådan handling, detta skulle vara det säkraste sättet, att göra dem omöjliga. Såvida som vi mena allvarligt med saken och icke anse det alldeles omöjligt, att landets behof någon gång skola af dem det vederbör inses och behjertas, så hafva vi ej lust, att genom någon oförsigtighet blottstalla de personer, hvilka efter vår ösvertygelse äro fullt vuxna, att intaga de astrådande rådgifvarnes platser. För det pikanta i saken och emedan den person, som det rörer, helt visst icke aspirerar efter en sådan plats, och sannolikt ej skulle emottaga den, om den blefve honom erbjuden, vilja vi blott citera ett yttrande, som kanske skall öfverraska Sv. Tidningen. Detta yttrande lydde sålunda: det skall vara Sverge med sina många fördomar, hvarest icke Lars Hjerta längesedan blifvit finansminister — och det fälldes af ett ännu lefvande, i statsmannavärf bepröfvadt Svenskt sändebud hos en af Europas förnämsta makter. Om denne man kunde yttra något sådant, så torde det liberala partiet haft ännu mycket mera skäl, att hysa samma mening. Vi vilja, såsom sagdt är, icke nämna några vidare personer; men vi kunna dock ej undgå att erinra Svenska Tidningen, att vi hafva genomförda förslag utarbetade till förbättringar inom flera vigtiga grenar af våra samhällsförhållanden; så hafva vi ett civiloch kriminallagsförslag, ett kyrkolagsförslag, ett förslag till skat: teförenkling, m. m., och det synes väl ej orim— — — —