0 !NNNNTTHOGHHU gud och menniskor. Du flyttar ifrån oss, men barnet har sitt hem hos oss . . . . — Du har ändå icke alla lagstadganderna riktigt i hufvudet: barnet tillhör fadren . . . — Det må så vara, men för mödernearfvet skall ställas borgen hos oss; gör det i godo och jag går icke langre. Gå du bara på! — Cyprian, sade Gottfred rörd, det är det sista ord jag talar med dig. Ofverväg det två gånger! Gå du tre gånger pocker i våld! Hvad som är min egendom, skall du aldrig få bakom ditt jerngaller. — Och du, du dör nog en gång sjelf bakom ett annat jerngaller! skrek Gottfred, full af karm. Med ett spotskt hånskratt gick Cyprian ifrån honom. Han såg sig icke ens om, och Gottfred öppnade dörren till rättssalen. Gottfred af Hollmaringen var en man, som, då han en gång föresatt sig något, äfven förstod att få det utfördt. Han bragte det derhän, att tillåtelsen till Cyprians asslyttning blef fördröjd och att den tillämnade auktionen å Cyprians hus och gård blef uppskjuten. Öfver detta sistnämnda blef Cyprian isynnerhet uppbragt. Han hade velat sälja åkrarne med säden på roten, hvilket utan tvifvel skulle ha