beundra den naivitet, med hvilken denna sty relse begär till sin administration icke blott al la de gamla anslagen, utan äfven flera millio ner nya? Ty huru otroligt det låter, så är de dock verkligen så, att ministrarne hafva för re. presentationen framlagt en budget, som innebär: I hafven sett huru väl vi förvaltat och anordnat allt — gifven oss derföre en 3 a 4 millioner mer att röra oss med! — Och hvac ännu märkligare är, det gifves en organ inom pressen, som ej vill hetas vara ministeriell, som med harm afvisat ordet servil, och som verkligen flera gånger visat drag af sjelfständighet, hvilken ifrigt förordar de begärda anslagens beviljande åt denna minister, under det egendomliga räsonnemanget, att det är detsamma hvilka konungens rådgifvare äro, antingen de heta Pål eller Pehr: anslagen böra beviljas, vare sig de förvaltas af skickliga händer eller af oskickliga, vare sig de användas efter falska grundsatser, eller efter rigtiga. IIvarje Menniska med någon, vi säga ej statsmannainsigt, utan med kännedom om den enklaste hushållning, inser dock, att ingenting origtigare gilves än att öfverlemna medel i händerna på en oskicklig förvaltning, äfven om behofven äro än så trängande. Den enskilte, som handlar så, skall ofelbart snart ruinera sig, såsom det äfven händt mången; och samhället är härutinnan, såsom i mycket, underkastadt samma lag som den enskilte. Fordringarne på en ny styrelse hafva ock nu blifvit särdeles allvarsamma. om någonsin det kan sägas, att folkets opinion sordrat något, så är detta verkligen nu förhållandet. Styrelsen är föremål för en känsla hos allmänheten, som vi, med all sakens sanning, ej våga uttala, men som ligger i grannskapet af medömkan. Emellertid är det här ej nog med ett blott ombyte af personer, som heta Pål och Pehr, i stället för det de förre hette Nils och Olof, med ett uppsättande af nya marionetter i st. s. dem, som man ledsnat att beskåda — hufvudsaken är ett ärligt ombyte af styrelsesystem, och såsom garanti derför, personer med sjelfständighet och bestämda politiska grundsatser. Länge nog har man trott sig kunna blidka opinionen med att ombyta en för densamma alltför oangenäm person mot en annan mindre känd, under det systemet förblifvit detsamma. Denna Machiavellism måste upphöra. Värt lands ställning fordrar ovilkorligen, och denna fordran hlir med hvarje dag mera trängande, ett progressivt politiskt system. Vi hafva mer än en gång framhållit detta. Efter en stark rubbning, t. ex. efter en revolution, kan någon gång ett mera återhållande system vara af nöden, på det rörelsen må kunna återföras till sin naturliga bana och alla krafter samlas till en lugn verksamhet; men efter ett långvarigt stillastående blir ett framåtgående system en lika stor, ja mycket större nödvändighet. Det sinnes icke en gren af vårt statslis, hvari ej genomgripande förbättringar tarfvas. Vår hela nationella utveckling, utvecklingen af de ofantliga ressurser som silinas inom vårt land, hvilket blott genom dåliga styrelser blifvit fattigt och vanmäktigt, i st. för itt det kunde ha varit rikt och mäktigt, hela vår civilisation, — allt fordrar en styrelse, som örstår att leda och ordna det allmänna, samt