vit en fiende, ty de näarde båda hatsulla och hämndgiriga tankar mot hvarandra. Gottfred blygdes öfver att man i de byar, genom hvilka de färdades, skulle lägga märke till detta förhållande och han lät derföre Cyprian behålla sörsprånget. Först på rådstugutrappan sammanträslade de, ty Cyprian kom ned, då Gottsred gick upp för densamma; de gingo tigande förbi hvarandra, men Gottfred hade knappt kommit några trappsteg högre, förrän han vände sig om och sade med mild röst: Cyprian, låt mig tala ett godt ord med dig. — ÅJag har intet ondt gjort dig. Kom med mig bort till värdshuset, så skola vi uppgöra saken. — vad vill du då? — Gil mig barnet; låt mig få Erdmuthi. — Och hvad vill du sen ha mer? — ÄUIngenting för mig sjelf. — För hvem då?4 — For barnet. Handla icke så emot dem, som ligga i gralven, att jag genom lagen måste tvinga dig att återlemna mödernearfvet. — Såå? Du tror dig således kunna tvinga mig? Jag vill det ju icke. Du kan ju försöka på. Gör det i godo! Det är en skam inför