Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1854, sida 1

lare än folket i Hindostan. Gossen kom till mig klockan straxt före 12 och höll på att läsa för mig, då Dooneea, med ett barn på sina armar, instörtade och började ett långt tal. Hon sade sig ha blifvit obarmhertigt piskad af sin man, utan alla skäl; att han afbrutit ett finger för henne och försökt att mörda henne, men att hon medelst flykten räddat sitt lif. Allt detta beledsagades af ifriga åtbörder och tårar, enligt klagande personers bruk i Orienten. Jag låtsade vara mycket förtörnad på mannen och lemnade hastigt rummet, under yttrande att jag ville låta hemta och förhöra honom. Jag gick ut och från rummet bredvid betraktade jag genom dörrspringan Dooneea och hennes gosse. Hon upprepade för honom samma historia, som hon nyss berättat och barnet bad henne att icke gråta. Det var en sällsam scen. De tårar hon nu utgjöt, voro icke låtsade. Gossen frågade hvarför hennes man slagit henne. Hon började då på detta sätt: Jag satt framför spiseln och pratade med min äldsta gosse och höll min arm omkring hans lif — just såhär, som jag nu håller dig, och jag sade till min gosse: klockan är mycket, du får nu gå till sängs, och jag drog honom intill mig — på detta sätt, samt kysste hans panna, hans ögon — ser du, såhär, så sakta