derpå den andra vintern förgick; den tredje vintern tillbragtes på samma sätt. Man torde påminna sig, att kapt. Mac-Clure laggt sig in i Misericordia-bugten den 24 Sept. 185:, och att han i April 1852 begifvit sig till fots ösver isen, för att på Melville-ön nedlägga en berättelse om sin belägenhet. Atta dagar derefter återkom han till sitt skepp och träffade sin besättning vid god hälsa. Jagten hade varit lycklig, man hade omkring ett tusen skålpund kött af villebråd ombord. Man hyste det hoppet, att isen skulle bryta upp vid sommarens ankomst, så att skeppet kunde lemna sin tillflyktsort och fortsätta sin resa. Men man väntade förgäfves derpå. Våren förgick, sommaren följde derpå, och isen förblef qvarliggande. I slutet af Augusti måste man beqväma sig att inrätta sig för vintern. Snön började att betäcka jorden, och flyttlåglarna försvunno jemte de få blommor, hvilka upplifvat dessa ödsliga trakter. Denna årstid, säger kapitenen, kan kallas en lång dag utan sol; ty sedan slutet af Maj har denna stjerna knappt varit synlig, och dess verkan på isen, som ligger spänd öfver sundet från ena stranden till den andra, knappt kunnat märkas. Jag tror icke att polarhafvet varit öppet i år; ty vi hafva icke sett en droppa vatten i denna riktning. Då kapt. Marc-Clure såg att han skulle tillbringa ännu en vintek i isen, församlade han manskapet och underrättade det om, att han i April månad ärnade skicka hälften af detsamma tillbaka till England öfver Baffins-bugten och floden Mackenzie. Den andra hälften skulle stanna qvar hos honom, i hopp om att skeppet under sommaren 1853 kunde komma ur sitt fängelse; i motsatt fall skulle de 1854 begifva sig på slädar till Leopolds hamn. Brist på proviant gjorde dessa mått och steg nödvändiga. Redan ett år hade rationerna varit afknappade med en tredjedel, och man hade den utsigten att få stanna qvar ännu i aderton månader. Härom skrifver kapt. Mac-Clure till sin syster: Sommaren 1852 var blott en mild vinter; isen bröt icke upp. Jag nödgas sålunda att sända hälften af besättningen hem dels med hvalsisksångare i Baffinsbugten, dels på Mackenzie-floden; eljest skulle provianten icke räcka till. Jag hoppas att dessa mått och steg, som jag tager på eget ansvar för att rädda skeppet, måhända också af litet såsanga, emedan jag gerna ville föra skeppet tillbaka till England, skola gillas af amiralitetet. Kaptenens beslut upptogs väl af manskapet, och man började ordna det inre af skeppet för vintern. Luckorna stängdes, och däcket belades med snö till aderton tums höjd. Luftrören gålvo tillräcklig luftcirkulation och underhöllo en god atmosser. Den 26 Oktober var årsdagen efter upptäckten af passagen genom Prinsen af Wales kanal. Det beslöts, att man skulle fira den på högtidligt sätt. Kaptenen lät utdela dubbel ration och 2 glas grogg till hvarje man, och aftonen tillbragtes muntert med sång och dans. — Renarne tyckas icke öfvergifva denna otacksamma jord om vintern; de få sin hufvudsakliga föda af dvärgpilen. — Så tillbragte fångarne tiden till den 25 December, Juldagen, som är Engelska folkets största högtidsdag. Emedan det var den sista julen, skrifver kaptenen, som vi skulle tillbringa tillsammans, så beslöt besättningen att fira den på ett minnesvärdt sätt. Skeppets insidor blefvo vackert upplysta och prydda med taflor, hvilka förestälde skeppet i alla dess särskilta farliga ställningar i polarhafvet; men den förnämsta prydnaden bestod dock i ofantliga plumbuddingar, hvilka vägde 25 marker, stekta harar och renar samt dugtiga soppskålar. Hade en fremling sett detta, så skulle han icke trott, att vi tillbragt öfver två år i dessa ödsliga trakter, och under denna tid varit uteslutande hänvisade till våra egna hjelpkällor. En så förnöjd samling skulle under alla förhållanden halva gladt hvarje officers hjerta; men i denna öfvergilna belägenhet känner jag mig djupt gripen vid betraktandet af denna lifliga och uppmuntrande syn och vid tanken på den stora nåd, som Försynen så ofta visat oss, då han räddat oss ur de största faror, man kan föreställa sigt. Ligger det icke något rörande uti att se denna solkhögtid firas i en aflägsen vrå af verlden och af menniskor, hvilka utan tvifvel tänkte på sina mödrar, hustrur och barn och 2 —