och fullkomligt förstenad. Jag finner häri ett nytt bevis derför att vattenfloden sträckt sig öfver hela jorden; ty dess träd och skal tillhöra icke dessa trakter, der det största träd man träffar på är dvärgpilen, hvilken har en stam tjock som ett pipskaft och tjenar till föda för renen. Kapiten Mac Clure nödgades emellertid att afbryta sina geologiska undersökningar. Det blef mildare i luften och regn började att-salla: isen lossnade från stranden och drog skeppet med sig ut på djupet, det vill säga i det förfärliga polarhafvet, derifrån man icke återvänder. För att komma ut ur sitt flytande fängelse, tog kapitenen sin tillslykt till krut, men hvarken 23 eller 65 skålpund gjorde någon verkan. Han nedsänkte då på ett djup af 5 famnar, midt i ismassan och på ett afstånd af 45 alnar från skeppet, ett ankare med 255 skålpund krut. Isen krossades i tusen bitar, ehuru explosionen knappt märktes ombord. Frigjordt fortsatte skeppet sin mödosamma färd, beständigt hållande sig utmed kusten, och kom ändtligen efter många öfvervunna faror emot slutet af September till ett farvatten der isbergen voro mindre farliga. Det var nemligen nu ute ur polarhafvet och inne i sundet, som leder till Barrow-sundet. Det hade nästan kringseglat Baring-ön, men ännu skulle det icke lyckas att fullborda resan; isen lade åter ett oöfvervinnerligt hinder i vägen. Uppifrån masterna såg man endast en ofantlig, orörlig öken: man nödgades att stanna. Kapitenen, hvilken på denna punkt af kusten märkt en liten bugt, som tycktes erbjuda en säker tillflyktsort, lade skeppet in i densamma. Den 24 December 1851 lågo vi infrusne i den lilla hamnen, som vi gåfvo namn af den gudomliga barmhertighetens hamn (Misericordia-bugten) i tacksamt minne af alla de faror, dem vi lyckligt besegrat under vår sard på det fruktansvärda polarhafvet. Omkring två år derefter, i April 1853, låg skeppet ännu på samma ställe, och efter all sannolikhet ligger det der ännu. Från stranden, vid hvilken kapiten MacClure låg, kunde han på det långa asfständet af omkring 60 mil skönja Melville-ön, som Parry upptäckt 30 år förut. Det förtjenar här att nämnas, att denna, ledd af en dylik känsla som kapiten Mac-Clure, kallade yttersta punkten, hvartill han kom, Försynens udde. Här sluta Investigatorsresor. Måhända kommer den att för åratal ligga innestängd uti isen. Läsaren torde erinra sig, att kapt. MacClure från början föresatt sig att segla så långt fram, som han kunde, och om han hejdades af isen, till fots begifva sig till Melville-ön. Sedan han tillbragt vintern emellan 1851 och 1852 i Misericordia-bugten, begaf han sig, så snart våren tillät honom att våga sig ut på isen, jemte 7 följeslagare på väg och kom den 28 April till Melville-ön, till samma ställe, der Parry haft sitt tält uppslaget. Här fann han en sten med följande inskrift: H. brittiska Majestäts skepp Hecla och Griper, cheserne Parry och Lyddon öfvervintrade i denna hamn vintern 1819—1820. A. Fischer sculpsit. Han sann också en inskription frän 185l, som härrörde från löjtnant Mac-Clintock, hvilken kommit till Melville-ön ifrån Lancastersundet. Sjelf qvarlemnade han en cylinder innehållande ett kort utdrag ur hans dagbok från expeditionens början. Han tillade, att hans afsigt var att fortsätta sina försök till fulländande af resan i den en gång började riktningen, att man skulle nedlägga förråder åt honom på Melville-ön, att, om man icke hörde något af bonom, så hade han förgåtts i polarhafvet, och det skulle tjena till ingen nytta att söka komma honom till hjelp, emedan intet fartyg, som kommer in i denna afgrund, kommer ut derifrån igen. Han slutar sålunda: Petta är nedlagt i April 1852 af en expedition, som består af kapten Mac-Clure, 0. s. v. (de osriges namn äro här angisna) Den som skulle finna det, anmodas att ombesörja dess fortskaffande till amiralitetet. Dateradt Hs. brittiska majestäts skepp Investigator, infruset i Miseri cordia-bugten, den 12 April 1852. Det var detta skriftliga meddelande, som sedermera blef funnet af en expedition, som utgick ifrån Barrows-sundet för att möta Investigator. Den fann det två år efter det man icke hört talas om kapten Mac-Clure, hvilken . änn dl Tr co Moa Clara