—————— —— ——7——————— sina embetsresor i distriktet, tyckte jag mig andå ha honom hos mig, så osta jag betraktade gossen, hvilken var lika hvit som ni är. Är gossen död? frågade jag. Tålamod blott! ... Då ni passerade genom Deobund och uppehöll er i tältet hos er vän, var mitt barn två år gammalt. Jag var husmoder i det der lägret vid Deobund och det vin ni drack, utdelades af denna hand. Hur föga ofta menniskor, äfven de närmaste, känna till hvarandra, inföll jag. Jag hade ej — det försäkrar jag er — den ringaste aning om att något fruntimmer fanns i lägret. Jag var verkligen mycket förtretad på er, återtog hon, sör det ni så länge uppehöll Sahib. Ni samtalade hela nätterna igenom. Der sore gjorde jag mig också intet samvete af att beröfva er eder hand. — Men vidare i min berättelse! Kort tid härpå insjuknade Sahib i en häftig feber, hvarifrån han väl återställdes, men som dock medtagit hans krafter till den grad, att han nödgades besöka Europa, och der .... ni förstår —; hon tystnade. En qvinna af hennes stam talar aldrig — så framt hon kan undvika det — om en af henne älskad persons död. Jag visste detta och sänkte mitt hufvud, vidrörande min panna