ehuru mitt hjerta bäfvade. IIan tilltalade mig mycket vänligt och jag började verkligen känna mindre fruktan för honom. På så sätt förgingo tvenne veckor, och efter denna tids förlopp vågade jag slutligen tala med Sahib som om jag varit hans like; det roade mig mycket att genom nyckelhålet följa med rättvisans skipande och, så ung jag var, fattade mig ett begär att få deltaga i den godtyckliga makt här utölvades. En dag, då Sahib kem in till mig, började jag resonnera med honom öfver ett mål, som han straxt förut afdömt. Han smålog och lyssnade med mycket tålamod till mina åsigter. Jag sade honom, att det skäl, på grund af hvilket den anklagade blifvit fälld, vore falskt från början till slut. Han losvade mig att återkalla domen, som lydde på fängelse. Ilanryckningen öfver att verkligen finna mig ega något välde, berusade mig så, att jag icke visste hvad jag tjorde: jag tillåt att hans lappar vidrörde mina, men knappt hade detta skett, förrän jag tyckte mig vara en förnedrad varelse och jag fällde bittrare tårar, än jag förmår beskrifva. Sahib tröstade mig, sägande, att hans gud och hans profet skulle varda min samt att våra öden skulle förenas i denna och den tillkommande verlden. Ifrån denna dag var jag en maka för ho