— mA MH — ww med båda händerna. Hennes barns fader hade dött på vägen till England. Innan han för alltid jemnade mig, sortsatte hon, skänkte han mig allt hvad han egde — sitt hus med husgeråd, sina hästar, åkdon, silfver, sina lotter i banken, sitt ur, sina ringar, allt gaf han åt mig och jag har alltsammans i behåll ännu i denna stund. Då jag erhöll den sorgliga underrättelsen, blef jag tröstlös. Hade det ej varit för barnets skuld, så skulle jag ha svält mig ihjel; nu företog jag mig att begagna opium och att röka bhung (hampa). Under det jag befann mig i detta tillstånd, kom min Sahibs bror — en kapten — och tog gossen ifrån mig, likväl utan att behöfva begagna våld. Jag lemnade honom frivilligt; — hvad var väl också barnet nu för mig? Jag frågade ej efter någonting. Men den der gamla qvinnan, hvilken ni hört mig kalla moder och som numera utgör mitt sällskap, återförde mig småningom från det tillstånd af förtviflan, hvari jag befann mig och efterhand lugnade jag mig åter. Då började jag fråga efter min lilla gosse och fattades af en lislig längtan efter honom. (Forts.)