— ganska ansenlig civillista samt för öfrigt i ordets egentligaste mening blott behöfver uttala en önskan, för att genast få densamma uppfylld af kejsaren — vara mycket blygsam i sina anspråk. Hvad hennes toilett beträffar, älskar hon deri den största enkelhet och finner sig blott med motvilja uti den öfverlastade grannlåt, sem den kejserliga etiketten understundom påtvingar henne. Hon har följaktligen mer än tillräckliga medel för att kunua tillfredsstalla alla en ung, vacker qvinnas nycker, ifall hon egde sådane. Men hennes privatsekreterares utgistsbok bevisar bäst, i hvilken hög grad hon använder detta sitt öfverflöd till sattigas bispriogande, till välgorande stiftelser o. d. — Hela berattelsen om Louis Napoleons frieri till henne, vittnar bäst om en fast, oberornde karakter. Första bekantskapen med sin nuvarande gemål gjorde hon under sin vistelse i England. Han anhöll om hennes hand, innan han ännu blifvit vald till deputerad, men erhöll ett vagrande svar. Efter sitt utnämnande förnyade han sin anhållan, men utan framgång. Tredje gången, efter hans utnämnande till president, aslslogs ånyo hans anbud med dessa ord: Ni larer icke åtnoja er med presidentstolen — en kejsarethron eller lisstidssängenskap måste bli er lott, så lyda edra egna ord. Ed giftermål med mig skulle spärra vägen till thronen for er. Jag tillönskar er lycka. Skulle ödet icke låta er uppnå det mål, hvarefter ni sträfvar, så kom till Spanien och jag vill tillhöra er — då emottager jag er hand. I dessa ord visar sig qvinnan med förstånd och känsla; och allt hvad man nu hör berättas om kejsarinnan, bekräftar detta omdöme Tuilleriernas glädjetomma ståt misshagar henne — hon önskar sig tillbaka till ElysCse-palatset och att få njuta af friheten att obemärkt smyga sig ut och promenera i dess omgifningar, hvilket under vistandet i Tuillerierna icke är möjligt. För att bereda henne ett nöje, blefvo de närgränsande hotellerna Praslin och Castellane inköpte, byggningarne nedrifne och trädgårne förenade med den till Elyse hörande, som nu är bestämd att bli en stor s. k. engelsk park samt begränsas af elyseiska fälten och Marigny. Kejsarens fordna väninna, Miss Howard, som blifvit förvandlad till en Comtesse de Beaurgard och bebor ett henne föräradt, ej långt ifrån Paris beläget landtgods, hvilket ger henne en årlig inkomst af 100,000 Franes, visar sig ofta i hufvudstadens mest besokta theatersalonger. Hon är ovedersägligen en underbart fullständig engelsk skönhet, men af något stark art. Det fattas henne denna egentliga anstrykning af engelskt high lise, som kejsarinnan deremot såväl förstar att inlägga i sin hållning, i alla sina rörelser och miner. I motsats mot dennas medfödda adel, förråder den engelska damen en lag härkomst. Hon har ej haft nagra afkomlingar med kejsaren, men eger deremot, såsom minne af en tidigare förbindelse, tvenne döttrar, i och för hvilkas försörjande och uppfostran hon blifvit upphöjd till den rang, hon nu innehar, likväl med förpligtelse att tillika uppfostra tvenne barn af en viss mademoiselle Badinguet, dotter till en bagare, till hvilka barn Louis Napoleon under sin fångenskap i Ham, råkade bli far. Hegndropparne. Några regndroppar voro församlade i ett moln. En af dem sade till en annan: idet lärer vara stark torka der nere på jorden. Vinden har omtalat det för mig. Gräset står glest och gulnande, blommorna rörsta, nedböja sina hufvuden och förgås i förtid. Hvad skola vi göra? Gstanvinden har gifvit oss en allvarsam uppmaning att skynda dit ned; säg, viljen J komma med ? Vi äro så få. sade några af de andra dropparne. Jag tror ej det lönar mödan, yttrade sig en och annan. Det är ej värdt att göra sig omak för en sak som ser så hopplös ut. Jag far icke ned för min del, så länge jag ej ser någon annan göra det, sade en. Jog är så liten, sade en helt blygsam droppe, kjag år bestämdt mindre än de andra. Om jag kommer eller icke, det kan göra detsamma på det hela taget. Om vi komma, tillade en annan, Åtorde vi blott få otack af menniskorna. Se så, nu regnar det i äppelblomman, säger en; och så gerna hade det kunnat hälla uppe just i dagsäger en annan. Det är smärtsamt att höra sådant, då man vet att man menar väl, och dessutom ser saken från en upphöjd synpunkt. Den första regndroppen teg, men han svällde af en obeskriflig längtan att dock något mätte ske till den törstande jordens väl. Vid sidan af molnet lyste ännu solen; men hennes stråle genombröt med så värmande kraft den lilla regndroppen, att han föll ned till jorden och mottogs behändigt af en blåklocka. — -Gud ske lof!4 sade en landtman, jag tror det var en regndroppe som föll-. — n, det blir väl ej mera för det, svarade hans vän som gick bredvid honom. — Da lyste en blixt fram, och åskans dofva, men harmoniska röst hördes dervid. Regndropparne sågo häpna på hvarandra, de lydde den varnande rösten, och vid det de föllo, uppkommo allt flera moln, och allt ymnigare blef det välsignade regnet. Och blommorna lifvades, och såglarne lofsjöngo, och menniskorna sade: ära vare Gud! Strödda tnnkar. Ingen är sämre dräng, än den som är sin egen herre. Hvarje qvinna är en bok: om än aldrig så vacker och aldrig så bra, finner man dock alltid vid slutet några tryckfel. Penningar och kredit — två rara saker! Penningar hohäfvar man mact när man fa Aa ar a —