Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1854, sida 2

Det är en skam, säger ban, att kompagniet icke känner dessa stammar; det har endast fått sina privilegier med det villkor, att det skall omvända hedningarne. Men, som det tycks, är det belåtet, endast det går bra med pelshandeln. Grönlands eller Labradors forståndige missionärer skulle snart omvanda dessa naturmenniskor till evangelium, för hvilket de sakerligen aro förberedde. Jag hoppas, att vår expedition skall hafva till följd, att kom pagniet blifver nödsakadt att skrida till dessa stackars menniskors omvändelse. Kapiten Mac-Clure medförde från sin expedition den ösvertygelsen, att prins Alberts land hörer till Amerikas fastland, och att de talrika, djupa vikarne, som finnas der, förleda att tro på tillvaron af kanaler och sund, hvilka icke finnas till. Hvad som också styrkte honom i den I I I tron var, att Eskimoerne på denna kust talade Ssamma språk, som Eskimoerne vid Hudsonsundet, hvaremot de vid Cap Bothuret, hvilka han först träffat på, talade ett mycket förskämdt språk. Under dessa intressanta utflykter förflöt våren. Ärstiden framskred och isen började att blifva mindre säker. På sin sista expedition hade löjtnant Cresswell funnit femton till 20 fots vida öppningar, hvilka skulle hafva afskurit återtåget för honom, om han icke medhast några af dessa beundransvärda, små kautschukbåtar om 25 skålpunds tyngd. Lik skogsdufvan, som återvänder till sitt bo, så återvände ock våra skingrade resande till sin räddande ark. Sluparna samlades och halades ombord, I äfvensom all den proviant, som varit förd i land; skeppet iståndsattes, der det tagit skada, och sålunda förberedde att gå lyckan eller olyckan till mötes, afvaktade dessa oförskräckte sjömän islossningen, utan att kunna veta, hvarthän denna tilldragelse skulle föra dem, eller om den skulle åstadkomma deras undergång. De voro lika modige och förhoppningssulla som den dagen, då de lemnade såderneslandet. Deras chef slutar dock denna del af sin dagbok sålunda: Med en viss ängslan afvakta vi, att dessa förfärliga ismassor, hvilka omgifva oss, skola brytas. Följderna af islossningen kunna vi endast emotse med djupt bekymmer. De hade också fullt skäl att vara bekymrade. De faror, dem de hittills bestått, voro intet i jemförelse med dem, som väntade dem. I början af Juli började isen att röra sig, och en vacker dag öppnade den sig plötsligt och tyst, så att skeppet fick ett trångt rum att röra sig uti. Men då det icke kunde öfverskrida murarna, som omgåfvo det, så fastgjordes det åter vid isblocket, som i tio månaders tid varit dess räddare, och hvars öde det ännu följde. De slöto nu tillsammans i flera dagar, derpå lossnade isen, skeppet lemnade sin beskyddare, och lik den befriade fågeln utbreder sina vingar, så utvecklade det sina så länge fängslade segel. En svag vind dref dem emot nordost och kapitenen hoppades attändtligen komma in i Barrow-sundet och uppnå sitt mål. Tyvarr skralnade vinden af. Skeppet fastgjordes ånyo vid ett isblock, men flytande, liksom i slagtordning uppstälda ismassor ryckte det till mötes. Med oemotståndlig magt kastade de sig mot det isstycke, vid hvilket skeppet var sastgjordt, och krossade det i stycken af sju till åtta alnars storlek. Man hörde liksom ljudet af en aflägsen åska, och skeppet darrade som under utbrottet af en vulkan. Skyddadt af sitt ispansar uthärdade det, liksom genom ett underverk, stöten. Långsamt och med möda fördes det fram än med segel än med handkraft. I medlet af Augusti var det endast 25 mil ifrån sundets utlopp; det var nästan vid målet; då tvangs det af strömmen, som ryckte isen med sig, att vända om. För att komma ut ur denna ismassa, hvari skeppet var begrafvet, beslöt kapitenen att spränga den. I midten af denna ismassa, som var elfva fot tjock och 600 alnar i om2